Gunnar Ågren och folkhälsoideologin, del I

Den som till äventyrs inbillat sig att folkhälsopolitik skulle vara baserat på vetenskap snarare än ideologi rekommenderas att läsa Folkhälsoinstitutets avgående generaldirektör Gunnar Ågrens avskedstal. Det är en lång och tröttande exposé som avslutas med en attack på liberalism och fria marknader och en plädering för närmast allomfattande statlig makt över ekonomin, ägandet, utbildningen och sjukvården i ”hälsans” namn, en ordination som naturligtvis är rent kvacksalveri.

Mest talande för hur lite folkhälsoideologin ändå har åstadkommit och hur snävt perspektivet är, är förmodligen att Ågren själv utöver smittkoppsvaccinering på 1800-talet menar att det svenska motbokssystemet skulle vara det näst mest framgångsrika exemplet på folkhälsopolitik genom historien. Det är talande. Som jag visar i min Voltaire-artikel Att dricka i DDR-Sverige var detta ett system som förvisso åstadkom vissa hälsovinster genom minskat drickande, men att det skedde till priset av hyckleri, byråkrati, integritetskränkande kontroller, en tydlig baksida i form av farligare alkoholbruk – särskilt där restriktionerna var som hårdast – och att systemet vare sig kunde etableras eller upprätthållas inom ramen för demokrati och gällande lag. Inget av detta nämner Ågren med ett ord, inte heller att de som ökat sitt drickande mest sedan restriktionstiden är medelålders kvinnor och män som numera unnar sig några glas i veckan till maten, ett drickande som alltså är rent hälsosamt.

Detta ska alltså representera folkhälsopolitikens triumf!