Hej, Maud. 70-talet ringde, de vill ha tillbaka sin industripolitik.

Det är inte utan att man undrar hur de tänker i regeringen i dessa dagar. Har ni noterat att deras stimulansåtgärder är närmast kirurgiskt riktade till gamla och trötta sektorer?

Byggsektorn. Skattesänkningar är alltid trevligt, men byggsektorn är ett nationellt reservat som politiker älskar att ösa pengar på i den missriktade uppfattningen att det ger ”svenska” jobb. Byggsektorn belönas alltså av regeringen med positiv särbehandling för att ha skrikit ”Go home!” åt aktörer som kunnat bygga bättre och billigare och hade kunnat se till att det finns hantverkare när man behöver dem. Nu ska alltså mera pengar kanaliseras till detta överprissatta och kartelliserade monstrum till marknad, för att hålla uppe alltför höga löner, vinster och materialkostnader.

Exportindustrin. En annan del i regeringens stimulanspaket var att massivt utöka exportkrediterna. Det är pengar som oproportionerligt gynnar existerande storföretag och ännu ett reservat som sedan länge stöttats sönder av politiker. Nu ska alltså skattebetalarna i ännu högre utsträckning betala för att varor skeppas till utlandet. Detta blir desto märkligare som exportindustrin redan är extremt gynnad av att kronan är lågt värderad.

Bilindustrin. Ska få 28 miljarder, även om det mesta är kreditgarantier som kanske aldrig blir en budgetbelastning, men som dock tränger ut krediter åt andra och mer livskraftiga företag. Att staten ska in och peta i villkoren för dessa krediter med detaljerade krav på vad som ska produceras och säljas öppnar egentligen bara för godtycklig maktutövning och fåniga regleringar. Detta kombinerat med en bisarr satsning på ett statligt forskningsföretag som ska få 3 miljarder att leka med, som om staten skulle besitta någon slags expertis på att utveckla konsumenttillvänd spetsteknologi. Dessutom är det känt att Sveriges problem inte är att det sker för lite forskning (en magnifik statlig satsning riskerar framför allt att tränga ut mer motiverad privat sådan), utan att denna forskning i så liten utsträckning leder till att produkter utvecklas och säljs av livskraftiga företag i Sverige.

Det är fascinerande att läsa kommentarerna på regeringsutspelet om bilindustrin. Ingen tror att åtgärderna kommer att fungera, men så många är ändå rörande ense om att regeringen måste se ut att ”göra något”. De existerande krisbranschernas företrädare jublar förstås, medan de branscher som skulle kunna utvecklas och bli våra kommande succéer saknar talesmän. Ett tydligt exempel på Frederic Bastiats klassiska essä ”Det man ser och det man inte ser” – då som nu det perfekta motmedlet mot den ekonomiska politikens enklaste fällor.

Nu om någonsin är det läge att lyssna på teoretiserande liberaler – som i praktiken företräder de framtidens marknader som kommer att växa fram om politikerna inte står i vägen, i motsats till de gårdagens branscher som idag ropar på politikernas stöd och skattebetalarnas pengar.