Hurra för SEMUS och Minaret!
Sekulära Muslimer i Sverige (SEMUS) och tidskriften Minaret har bjudit in konstnären Lars Vilks att visa sina teckningar på Muhammed som rondellhund.
Från djupet av mitt hjärta: Tack! Ni gör med en sådan utställning en stor insats för ett fritt kulturliv genom att desarmera den rädsla som fått andra att tacka nej.
Jag har följt debatten på SEMUS blogg och måste därför säga att jag blev överraskad av initiativet. På bloggen klumpas frågan om yttrandefrihet ihop med frågan om den moraliska och estetiska lämpligheten i rondellhunden som verk. Och medan jag håller med Sakine Madon med flera om att yttrandefriheten måste vara absolut, så håller jag med SEMUS om att det borde vara den moraliska och estetiska frågan som är intressant att debattera.
Yttrandefriheten är en grundläggande rättighet, den gäller högt och lågt, plumpt, sårande, fult och onödigt. Den ska inte behöva debatteras, bara praktiseras. Men yttrandefriheten behövs. Det är först när friheten är självklar som vi kan ta itu med det verkligt intressanta, ett verks estetiska värde och moraliska berättigande.
Har man då moralisk rätt att kränka? Andras känslor, absolut. Om inte annat så för att du inte kan kontrollera andras känsloresponser på vad du uttrycker i tal, skrift eller konst. Det enda säkra sättet att undvika att någon blir arg eller ledsen är att inget göra, och kanske inte ens det hjälper om din tystnad kan tolkas som ett ställningstagande i sig.
Ibland kan det dessutom vara rättfärdigat att vara ute i syfte att förarga. Den som utifrån sina värderingar vill ifrågasätta andras grundläggande värderingar eller uppfattningar kan åstadkomma detta på ett effektivt sätt genom satir och andra drastiska metoder, genom att provocera. Jag hoppas exempelvis att jag provocerar kollektivister av olika slag när jag pläderar för individualism, liksom att jag provocerar troende eftersom jag är ateist. Provokationen är ett sätt att ställa värde mot värde, och har som sådan sitt självklara estetiska och moraliska värde (ett negativt moraliskt sådant om man provocerar goda värden, naturligtvis). I den moraliska sakfrågan tycker jag alltså inte som SEMUS.
Samtidigt är provokationen ofta rent estetiskt undermålig. Att se reaktionen i sig som en värdemätare är både ytligt och felaktigt. De tröttsamma provokationerna kring ”vad som är konst” är ett talande exempel. Vad som kan rättfärdiga den rena, lågestetiska provokationen är i stort sett bara något så grundläggande som själva yttrandefriheten (och nej, det är inte en kränkning av din yttrandefrihet att bli refuserad). Om, eller när, yttrandefriheten inte längre är hotad faller samma provokation platt.
Provokationen är alltid ett vågspel, eftersom den faller utan ett motstånd att luta sig mot. Du kan själv göra en god skattning av estetiskt och moraliskt värde i ett verk, men skillnaden mellan relevant och platt provokation kan bara avgöras genom prövning, inte i teorin. Just därför är provokationen särskilt viktig att värna med yttrandefriheten. Balansakten mot reaktionerna gör provokationen extra känslig för hot och självcensur, och samtidigt är det just inför sådant motstånd den har sitt verkliga värde.
Redan genom att den tecknade rondellhunden ställs ut är jag övertygad om att intresset för den dalat betydligt, vilket är ett fullt legitimt taktiskt syfte från SEMUS sida. Har jag möjlighet ska jag gärna gå på utställningen, men mest för debatten.
Uppdatering: Jo, SEMUS och Minaret. Om ni verkligen vill göra en insats för yttrandefriheten. Se till att bjuda in även Fatemeh Gosheh att ställa ut sina verk och delta i debatten.
Uppdatering 2: Nu verkar Minaret ha gjort en helomvändning och vill inte längre ställa ut Lars Vilks verk. Mer hos gudmundson.
Uppdatering 3: Muhamed Omars och tidskriften Minaret var visst inga anhängare av yttrandefrihet. Dick Erixon skriver bra om Omars bisarra konspirationsteori om att liberaler egentligen bara avskyr islam och inte alls gillar yttrandefrihet. Hoppet står till SEMUS, som fattat att utan utställning är vidare diskussion meningslös, oavsett om man gillar eller avskyr verken. Mitt hurra gäller således SEMUS, inte Minaret.
Berra
augusti 20, 2007 @ 9:09 e m
Lars Vilks yttrandefrihet har inte kränkts. Han har ingen absolut rätt att få sina verk utställda. Möjligtvis har nån utställare fått sin yttrandefrihet kränkt.
/B
Mattias Svensson
augusti 20, 2007 @ 10:14 e m
Den explicita motiveringen för att Lars Vilks inte fått ställa ut sina teckningar är rädsla för repressalier respektive otillräcklig bevakning. Det gör frågan om hans teckningar till ett yttrandefrihetsproblem.
Men visst, vill du rida på formalia så avskaffade inte Sverige yttrandefriheten under andra världskriget heller. Det var ju bara det att tidningar som skrev misshagligt om Nazityskland inte alltid distribuerades.
JohanH
augusti 21, 2007 @ 4:49 e m
Det här bör du nog utveckla eller förklara:
”Har man då moralisk rätt att kränka? Andras känslor, absolut. ”
Jag tycker inte man bör ha oreserverard rätt att kränka andras känslor – inte i de fall där ”känslorna” avser något som personen själv har kontroll och bestämmanderätt över.
Som t.ex. egendom eller sin egen kropp.
Om en person anser att ”ingen skall minsann få palla mina äpplen (…eller för all del tafsa på min kropp)” så är detta ”känslor” som är fullt värda att respekteras.
”Rätten” att ”kränka” kan bara gälla abstrakta saker som inte är under personlig kontroll – som t.ex. en religion eller en politisk ideologi.
Mattias Svensson
augusti 21, 2007 @ 6:22 e m
Johan H/
Har man moralisk rätt att kränka andras känslor? Ja. Poängen är att det inte kan vara en måttstock på vad du får göra hur andra reagerar känslomässigt. Vare sig rättighetsmässigt eller moraliskt.
Moralisk rätt att kränka andras rättigheter har man däremot inte. Men där är det objektiva kriterier och inte känsla som är det viktiga (även om obehag etc i gränsfallen är kulturellt betingade och kontextberoende, t ex vilket avstånd man anser är personligt och hur man ser på kroppskontakt, så går det att resonera om snarare än att bara se till känslan. En överkänslig person kan känna sig kränkt utan att någon betett sig omoraliskt.)
JohanH
augusti 22, 2007 @ 4:45 e m
Mattias:
Med risk för att vara lite filosofisk nu?
Jag tycker du missar min poäng. Mänskliga rättigheter är ju inte ”objektiva”, de är i förlängningen beroende av vad olika människor vill (avseende sina rättigheter). Eller lite längre; Mänskliga rättigheter baseras på en idé om rätten till icke-tvång ? men vad som är tvång i specifika fall är ju beroende på vad olika människan vill i detta läge (och med det ”känslor” de har i det aktuella läget).
Tvång kan inte definieras ”objektivt” utan bara i relkation till individers vilja (och känslor). Hur skall de annars gå till?
Exemplet med äpplen:
Om du pallar ett äpple av någon som inte vill detta är det tvång och fel (brott mot dennes rättigheter).
Om du tar ett äpple efter godkännande av samme person är det helt OK.
Dvs exakt samma handling ? men olika ”känslor” inför handlingen baserat på vad den rättmätige äppleägaren vill (och känner), och därmed olika moral-indignation.
Samma resonemang funkar ju även bra avseende icke-egendom som t.ex. sexuellt tafsande.
Not: Liberalism går ju knappast ut på att in absurdum bevaka alla sina rättigheter i alla lägen ? det går utmärkt att ”bjuda lite på sig själv”, i detta fallet ett äpple. På samma sätt är det liberalt att respektera folks känslor för det som är deras (även om den förment ”objektiva” samhällslinjen är en annan).
Mattias Svensson
augusti 22, 2007 @ 5:37 e m
Johan H/
Objektiva är precis vad rättigheter är. Vad du beskriver i äppelfallet är ju skillnaden mellan frivillighet och tvång (i detta fall äganderättskränkning).
Att sedan alla sociala relationer inte bör regleras av något så starkt som rättigheter, så att man exempelvis inte blandar in polis för att några knycker äpplen, är en annan sak.
JohanH
augusti 23, 2007 @ 11:25 f m
Jag köper att rättigheter bör vara ”universella” – men ”objektiva”? Hur i hela friden kan mänskliga rättigheter vara ”objektiva”? Var menar du att de kommer ifrån då? Naturen? Gud? FN?
Vad jag beskriver i äppelfallet är ju just skillnaden mellan frivillighet och tvång däreför att det är det som är basen för mänskliga rättigheter (enligt mig ivf).
Exakt samma handling får olika moralisk status beroende på rättighetsinnehavarens vilja (och känslor), dvs den aktuella rättigheten är ju gravt ”subjektiv”.
Eller har du någon annan definition på tvång?
Mattias Svensson
augusti 23, 2007 @ 1:26 e m
Rättigheter är objektiva både i det att de kan härledas och i det att de kan beskrivas och fastslås lika för alla.
Rättigheter härleds ur människans natur som förnuftsvarelse. Varför menar du annars att det är just människor, och inte stenar eller bakterier i din kropp, som har rättigheter?
Att rättigheter kan beskrivas för människor kapabla till känslor, val och handling gör dem inte subjektiva. Med subjektiv menar jag fö känslomotiverad, inte individuell.
Men du, det här är en låååång diskussion 🙂
JohanH
augusti 23, 2007 @ 1:53 e m
Mattias:
Kanske borde detta diskuteras på annat ställe, men…
Nej. Jag anser inte rättigheter kan ”härledas” utifrån förnuft. Varför just förnuft? Det är ju bara ett verktyg för oss. En egenskap vi råkar ja – inte ger den (med härledning) oss rättigheter på ett objektivt sätt? Hur får du ihop det?
Jag skulle snarare utgå från vår förmåga att kunna sluta avtal. För rättigheter är ju inget annat än just ett stort avtal. Och det är inget ”objektivt” (men möjligen universellt). Alla avtal är i grunden subjektiva.
Som du ser tycker jag generellt att det inte finns något ”objektivt” alls… Inte vseende människors rättigheter, handlingar och moral i varje fall.
Mattias Svensson
augusti 23, 2007 @ 4:19 e m
Johan H/
Men om du härlett rättigheter ur något annat kriterium än förnuftet hade du inte kunnat avgränsa dem till arten människa, och inte kunnat föreskriva dem det specifika innehåll de har. Varför har inte stenar rättigheter? För att de inte diskuterar det? Jaha, och varför gör de inte det?
Även om det bara handlar om att komma överens, så komma överens om vad, på vilka grunder, med vilken procedur. Allt detta kräver ju objektivitet, allmängiltig bevisbarhet, för att kunna ledas i bevis. Annars hade vi ju kunnat ha ett galliskt byslagslagsmål a la Asterix om saken. Eller bara röstat om saken och mena att majoriteten (eller varför majoriteten snarare än härskaren av guds nåde eller de klokaste) bestämmer, om det nu inte finns något objektivt att hänvisa till.
Nä, som sagt. Jag kan objektivt konstatera att vi är oense på denna punkt.
JohanH
augusti 29, 2007 @ 3:25 e m
Mattias:
1) Jag har alls ingen lust att begränsa rättigheter till ”arten människa”. För tillfället verkar det vara just människor som kan komma överens om dess rättigheter – men det är all singen absolut eller objektiv gräns om någon annan skulle dyka upp som kan göra samma sak.
2) Men ”förnuftet” (hur du nu definierar detta?) är ju bara en bra egenskap som möjliggör detta med rättigheter. Bra sensorer/sinnen och kommunikation förmåga är t.ex. andra egenskaper som behövs. Eller varför inte empati och känslor!
Att ”komma överens” kan man ju göra på vilka grunder man vill. Inte ett smack ”objektivt”. Öht fattar jag inte vad du behöver objektivtiteten till?
Jag utgår ifrån den enda ”naturliga” principen (på samma sätt som inom den olyckligt namnade naturrätten); rätten att inte bli tvingad av andra.
Möjligen kan man behöva lite logik för att för att resonera kring detta med principer för ens rättigheter – men det är ju ingen ”härledning” vi pratar om ”utifrån förnuftet”. Hur detta går till har du ju fortfarande inte förklarat.
Gabor
september 4, 2007 @ 1:17 f m
Muhammed i rondellen fick mig att börja blogga: metrobloggen.se/kortsagt. Jag skulle kunna klistra in mina två korta inlägg här som kommentarer, men det är enklare om ni gör en utflykt dit. (Det är en listig sätt att plocka poänger, men förhoppningsviss ska ni tycka att det var värt en klick.)