Idag lite närmare kapitalism

”En av de nyliberala ekonomernas viktigaste teser är att de brister som marknadsekonomin fått skulden för i själva verket har orsakats av statliga ingrepp i det fria ekonomiska utbytet. Härigenom vänder de upp och ner på det vanliga sättet att bedriva politisk debatt. Stat och kommun framstår inte längre som godhetens och allmänhetens företrädare gentemot otäcka privata vinstintressen. Det kan förhålla sig precis tvärtom.”

Så skrev Bertil Östergren i SvD (återgivet här) när han introducerade boken som skulle mynta begreppet ”nyliberalism” i Sverige. Henri Lepages ”Imorgon kapitalism” var en av de tidiga Timbroböcker som bidrog till att vända idéklimatet på 1980-talet.

Att döma av Östergrens anmälan var det en intellektuell nyordning som verkligen behövdes. De nyliberala idéerna bidrog till att kasta ett kritiskt ljus på den stat och den politik som tidigare nästan bara trotts om gott. De bidrog också till att förnya och öppna nationalekonomin, från socialingenjörernas modellerande till intryck från samhällsvetenskap, ekonomisk historia, filosofi och rättsvetenskap. Det är ironiskt (och historielöst) att dessa ekonomins förnyare inom public choice, monetarism mm idag utmålas som just teoretiker, modellbyggare och teknokrater.

Jag drar en parallell till en sak jag läser om Riksbanken (På jakt efter ett nytt ankare – från fast kronkurs till inflationsmål (SNS, 2003)). Som politisk kontrollerat organ under 1950- och 1960-talet beskrevs den som ”hemlighuset på Helgeandsholmen” och ”bunkern på Brunkebergstorg”. Allmänhet och granskare, liksom ansvariga politiker, hade liten insyn i vad som hände och vilka beslut som fattades, vilket är en del av den sociala ingenjörsstrategin. Den oberoende Riksbank vi fick på 1990-talet måste tvärtom vara öppet motiverande av sina beslut och sina prognoser för att vinna trovärdighet. Förutsägbarhet är en dygd. Ändå hävdar kritiker på vänsterkanten inte sällan att det förra systemet var mer ”demokratiskt” än det senare, trots att beslut var svårare att förutse och ansvar svårare att utkräva.

Tanken på staten och politiken som en upplyst elit vetandes bättre än folk i allmänhet, med kapacitet och moralisk rätt att planera ekonomi och vardagsliv har fortfarande sina vänner i det socialistiska lägret. Idag är de dock inte lika ensidigt dominerande som för 30 år sedan. Tacka nyliberalismen för det.