Kan vi inte släppa det där nu?

Via Isobel får jag reda på att det släppts en feministisk antologi som heter Könskrig. Vad den handlar om presenteras i en länkad artikel som gör det närmast omöjligt att inte ägna sig åt lyteskomik. Jamenar, titta på bilden: är det ett brott mot den självvalda offerrollen att inte se håglös och bitter ut? (Och var är Isobel som hade kunnat bryta åtminstone den stereotypen?)

Vad är det då dessa attraktionsmässigt utmanade människor försöker sälja till mig? Sex. Sex!? Ja, det finns visst ett feministiskt sätt att knulla, särskilda jämställningar förmodar jag, men det måste man tydligen läsa boken för att få reda på. Blir jag sugen? Nej, tack, inte ikväll, jag har huvudvärk.

Därtill klyschan om att ”det privata är politiskt! Hur jag ligger med någon skapas i relation med andra och påverkar offentligheten. Hemmet är ingen isolerad ö.” Med kristdemokrater på folkhälso- och socialministerposten är det risk att Tove Leffler får äta upp de där orden om att politiken borde penetrera våra sovrum. Och eftersom politikens vålds- och fluktarmakt drabbar alla, så sitter vi vid samma bord, vare sig vi vill eller inte.

Kan vi inte släppa det där om att det privata är politiskt nu? Tidningarna domineras världen runt av att den franske presidenten Sarkozy har skilt sig. Till och med DN:s ledarsida känner sig tvungna att nämna detta och försöka spekulera i hur den förmodade sinnesstämningen hos presidenten kommer att påverka den förda politiken. I Sverige får nytillträdda ministrar redogöra för varenda missad räkning och Stockholms landstingsråd Filippa Reinfeldt får baka bullar istället för att prata vårdpolitik. Intresse?

Jag är ungefär lika intresserad av handelsministerns färg på bilen och vad arbetsmarknadsministerns rökte på semestern för 20 år sedan, som jag är av hur feminister pippar. Eller av att se färg torka, för den delen. Det är dags att sätta punkt för denna infantiliserade och inkännande politiska bevakning och återgå till sakfrågor. Det personliga är inte politiskt, och för det mesta ganska ointressant.

Om denna feministantologi samlat så många namn bakom så futtiga tankar, undrar jag om den inte blir feministrörelsens motsvarighet till proggrörelsens grandiosa Tältprojekt. Alla samlades, det skulle bli fantastiskt (”Vi äro tusenden” är det dessutom), men det satte snarare punkt för proggen. Aldrig mera krig.