Karin Olsson igen

Nu har Expressens Karin Olsson som tidigare bara skrev invektiv om mig tänkt till, eller vad man ska kalla det. Hon vädrar en fördom och en känsla.

Fördomen först:
”Det sups något kopiöst i Sverige, och självklart medför det allvarliga problem. När sedan Mattias Svensson dyker upp i rutan och glatt pratar om att han helst inte vill se några restriktioner alls, bekräftades fördomarna om de många nyliberaler som sätter en enkelspårig och verklighetsfrämmande frihetsideologi framför allt annat.”

Karin Olsson sätter alltså likhetstecken mellan att bry sig och att vilja reglera saker, bara det sant oviktiga och ofarliga kan vara fritt. Det är ett bisarrt, men rätt vanligt, sätt att resonera. Och om premissen stämde skulle onekligen nyliberalismen och frihetstanken vara en enkelspårig och verklighetsfrämmande ideologi där ingenting var viktigt eller problematiskt.

Så är naturligtvis inte fallet. Man måste klara av att hålla flera tankar i huvudet här. För det första kan något – jag skulle säga det allra mesta här i världen – vara både ett nöje och ett problem för olika personer. Bara den mest inbitne fanatiker kan undvika att se att alkoholen för det stora flertalet är något huvudsakligen positivt. Till och med i ett strikt folkhälsoperspektiv finns fördelar med att dricka måttligt och rentav ganska stora mängder framför att inte dricka alls. Att undvika denna poäng för en ensidig eländesbeskrivning är att ta oss längre från verkligheten.

Det finns inget motsägelsefullt i att konstatera detta och att samtidigt konstatera att alkohol har ett starkt samband med unga människors död, våld, tragiska livsöden, sviket ansvar mot nära och kära, olyckshändelser och dumheter.

Ta relationen med våld som drogs upp stort i TV-programmet som Karin Olsson baserar sig på. Det finns i Sverige och många andra länder ett starkt samband mellan våldsbrott och alkoholkonsumtion. Men korrelation betyder inte kausalitet. Huliganen som tar en öl innan ett ”box” hade slagits i alla fall, alkoholen orsakar inte det våldet. Vi kan också konstatera att om ”alkoholen” accepteras som en orsakande faktor till våld blir den också en bekväm ursäkt. I vårt grannland Danmark är sambandet våld och alkohol obefintligt, så sambandet är kulturellt snarare än beroende av någon fysisk egenskap i alkoholen. Så fort man vänder på det måste man dessutom konstatera att den stora majoriteten dricker utan att bli våldsamma.

Inget av detta är att förneka att alkoholkonsumtion försämrar omdömet och i Sverige bland annat tar sig uttryck i våldsbrottslighet. Man ska också ha klart för sig att alkoholen är betydligt starkare korrelerad till våldsbrott än de flesta illegala droger. Men är det ett argument för att straffa den stora majoritet med skatter och restriktioner som aldrig begått våldsbrott? Eller för att hålla våldsbrottslingar ansvariga för sina handlingar och genom att de straffas avskräcka andra? Jag anser det senare.

Det andra man måste ha klart för sig är att inte ens den som anser att alkoholen är entydigt negativ och farlig kan hoppa till slutsatsen att den därmed ska förbjudas eller regleras. Inga restriktioner har varit ens i närheten av att få bort alkoholen och dess problem. Under förbudstiden i USA minskade konsumtionen drastiskt till en början, för att sedan stiga mot 50-70 procent av tidigare nivåer. I Finland drack man mer. Detta till priset av korrumperat rättsväsende, ökad mordfrekvens och ökad dödlighet av alkoholförgiftning. Motboken minskade totalkonsumtion och även problemdrickande något, men till priset av godtycklig byråkrati, integritetskränkande kontroller och hyckleri och gick vid sidan av lagar och demokrati. Dagens restriktioner leder till samma sak, men i mindre skala.

Även här dyker samma dilemma upp även för den som negligerar att förbud och restriktioner skapar fler problem än de löser: Det kanske finns ett statistiskt samband mellan vissa restriktioner och minskade problem, men åtgärderna drabbar framför allt den majoritet som inte orsakat problemen.

Sedan är det alltid svårt att tackla en problemställning där man som frihetsvän framställs som att man orsakar eller sanktionerar alla dumheter som folk tar sig för. ”Om folk inte tar sitt ansvar, vems är det då?” var frågan i programmet, och jag svarade att ett ansvar har man oavsett om man tar det eller inte. Vem är ansvarig för att en förälder dricker och försummar sitt barn? Föräldern som dricker och försummar sitt barn, naturligtvis. Kanske finns det andra i närheten som gjort sitt till. Men det är definitivt inte jag eller folk i gemen som orsakat problemet.

Den som har ett bra svar på hur andra kan få en ansvarslös förälder att ta sitt ansvar, och hur barn ska skyddas från dåliga föräldrar när vi vet att det nästan alltid är en ännu sämre lösning att ta dem ifrån sina föräldrar, kan naturligtvis kliva fram. Jag har ingen sådan lösning. I de fall folk har ryckt upp sig är dock en nyckel att vara klar med var ansvaret finns. Det går inte att skylla på ”samhället” eller ”spriten”. Även om man ser alkoholism som en sjukdom kvarstår faktum att tillfrisknandet hänger på att alkoholisten väljer att sluta dricka. Och återigen, man är på intet sätt finare som samhällsdebattör för att man utnyttjar dessa barns tragiska situation för att förbjuda andra att dricka och ha kul. Jag är frestad att hävda motsatsen.

Från Olssons fördom till hennes känsla:
”Frågan om att legalisera droger, som Svensson också nämnde, känns dessutom som den mest juvenila, liberala frågan av dem alla, därav min pojkrums-metafor.”

Här blir jag faktiskt förbannad. Illegal narkotika finansierar knarkkarteller, gerillor och terrorister världen runt med mångmiljardbelopp. Den finansierar brottskarriärer för ungdomar i västerländska förorter, ungdomar som sedan kan terrorisera sin omgivning och skina som framgångsexempel med sina dyra prylar. Rättsväsendet förstoppas och korrumperas av alla rättsfall, fördubblat i Sverige på tio år samtidigt med ökad dödlighet för missbrukare och oförändrade konsumtionsnivåer. Förbudet skyddar allra minst dem som missbrukar, utslagningen för den som missbrukar illegala droger är betydligt värre än för den som missbrukar legala. Det är en enorm misär som underhålls för att sådana som Karin Olsson nöjer sig med att ”känna” istället för att tänka och bilda sig i den här frågan. Nej, det är inte okej.

Visst, det handlar också om att den stora majoriteten som brukar narkotika aldrig orsakar någon skada för sig själva eller andra utan tvärtom brukar för att ha kul, vilket självklart ska vara tillåtet. Jag förmodar att detta att ha kul är vad (den bittra?) Karin Olsson finner juvenilt i sammanhanget. Men det är bara dumbommar som reducerar frågan om förbud eller frihet till en fråga om farlighet, där bara det ofarliga ska vara tillåtet. Förbud och restriktioner för sådant folk vill ha och kan bli beroende av är ofta verkligt samhällsfarliga.

Ursäkta detta långa inlägg, det är alltid svårare att försöka reda ut missförstånd och fördomar än att häva ur sig dem. Ursäkta också att jag inte länkar som jag borde. Fler källor och referenser kommer i min bok. Den kommer så småningom. Och snälla, snälla Karin Olsson, försök att tänka lite nästa gång du tycker till om mig. Du får gärna vara hur elak du vill, bara jag slipper sitta med hela den basala förklaringsbördan för att du nöjt dig med att vädra lite fördomar och känslor.