Kungen och socialliberalen

Hur kommer det sig egentligen att socialliberaler är så negativa till kungen och monarkin?

Socialliberalismen värnar teorin om positiv frihet. Människans rätt till ekonomisk och social frihet – med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – ska kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Ju fler och mer positiva ”rättigheter” man förespråkar, desto mer sociaaalliberal är man, vilket av samma personer anses ekvivalent med att vara en generös och godhjärtad person (och omvänt).

Då kommer vi till det här med kungligheterna. Inga kan med det positiva frihetsbegreppet vara friare än de. De är garanterade livstidsförsörjning, schysst boende, sysselsättning som kan utformas efter behag och personlighet, och så har de gott om möjligheter att slå sig lösa i glada vänners lag och utveckla sina fritidsintressen. De borde således vara det socialliberala idealet, målet för hela deras strävan.

Fast så är det inte, och jag tror att jag förstår varför. Statligt försörjda dagdrivare i ett pråligt slott är samtidigt det bästa exemplet på vad som är fel med positiva rättigheter. Att leva som en kung är bara förunnat ett litet fåtal, medan alla andra får betala, vilket förutsätter att de åläggs rollen som undersåtar.

Så funkar socialliberalismen. Det finns en oundviklig konflikt i att ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar, kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av.

Samtidigt är det så uppenbart att kungafamiljens statsfinansierade lyxliv inte någon egentlig frihet. De kan förvisso ”ta sig friheter”, på andras bekostnad, men de är bundna av en stat som ställer hårda motkrav på vad de får säga och göra. När det kommer till kritan är kungafamiljen lika hjälplöst omyndig inför staten som en alkoholkonsument inför Gabriel Romanus.

Kungafamiljen ståtar alltså som en prålig parodi på socialliberalismens extremer, generositeten med offentliga medel och förmyndarinställningen till dem de säger sig vilja hjälpa. Tacka sjutton för att så många socialliberaler har republiken överst på agendan.