Lästips: Jacob Sullum For Your Own Good

Jacob Sullums For Your Own Good: The Anti-Smoking Crusade and the Tyranny of Public Health är en utmärkt och saklig genomgång av kampanjerna mot rökning fram till boken gavs ut 1998. Sedan dess har restriktioner, förbud, skattehöjningar och stämningar bara fortsatt, men det finns en hel del intressanta fakta att ta till sig.

Ta bara den historiska genomgång som inleder boken. Militanta rök- och tobaksmotståndare fanns nämligen långt innan sambandet mellan rökning och lungcancer var vetenskapligt klarlagt. Kring förra sekelskiftet var rökning förbjudet i fjorton amerikanska delstater efter moralistiska kampanjer på religiösa teman, men även anklagelser om att cigaretter hotade folkhälsan. Det hävdades bland annat att rökning skapade en speciell sorts törst som bara kunde släckas med alkohol, och därigenom var skadligt för hälsan, men cigaretter ansågs också påverka ambition, intelligens, minne och göra folk tröga och slöa.

Den som funderar på hur långt restriktionerna måste gå innan det rökfria samhället är uppnått mår bra av att betänka att i Ryssland kunde man på 1600-talet få näsan avskuren som straff för att röka, ett straff som tillämpades på både kvinnor och män och stympade många av landets medborgare. Inte ens detta straff avskräckte dock från rökande, och Peter den Store, som sedermera kom att avskaffa förbudet, var själv rökare.

Som titeln antyder tar boken också upp den förändrade innebörden i begreppet folkhälsa. Den första auktoritativa läroboken, John S Billings A Treatise on Hygien and Public Health, ger förvisso en bred definition inkluderande ”allt som orsakar eller kan orsaka obehag, smärta, sjukdom, död, synd eller brott och vad som kan minska eller leda bort från sådana tendenser”, men den 1500 sidor tjocka boken handlar om överförbara sjukdomar, säker mat etc men har inga avsnitt kring rökning, fetma, alkohol, självmord eller drogmissbruk, sådant som idag gjorts till huvudmål för folkhälsopolitik.

Så sent som 1964 kunde ledaren för American Cancer Association säga att ”Vi tror på individens frihet i fråga om rökning”. De ville övertyga genom information, men inte lagstifta mot rökning. Den inställningen förändrades inte minst med folkhälsorapporten Healthy People från 1979 som beskrev individens egna attityder som det främsta hindret för bättre hälsa, något som skulle korrigeras av staten.

En intressant sak rörande information om rökningens skadlighet är hur snabbt denna slår igenom. Redan 1964 ansåg 81 procent av USA:s vuxna befolkning att rökning var skadligt för hälsan. En mera aktuell studie har visat att amerikaner idag överskattar riskerna med rökning. Harvardekonomen Kip Viscusi visar i en studie att medan den verkliga förlusten i levnadsår för en rökare varierar mellan 3.6 till 7.2 år så skattade den tillfrågade allmänheten bortfallet till i genomsnitt 11,5 år. Rökare gjorde förvisso en något försiktigare värdering, men låg även de klart över det verkliga bortfallet. Ett resultat som gick igen vid riskuppskattning av hur många rökare av hundra som kommer att dö av rökning, mellan 18 och 36 var den verkliga risken, medan folk trodde att det var i genomsnitt 54. Det är alltså inte på grund av okunskap om riskerna som folk väljer att röka.

Det ekonomiska kapitlet är intressant. Författaren bekräftar att rejäla skatteökningar följts av minskad cigarettförsäljning, men ifrågasätter denna typ av beteendestyrning som metod och varför den framför allt ska gå ut över de fattigaste. Till detta kommer naturligtvis smuggling och organiserad brottslighet i skatternas spår. När det kommer till argumentet att rökare är en börda för samhället visar han att med 1990-talets skatter (som förmodligen är högre idag) är rökare förmodligen en rejäl vinst för det offentliga eftersom de vanligen dör innan de får ut pension, men efter fullgjort arbetsliv. När sådana fakta tas in blir det plötsligt ”cyniskt” med ekonomiska kalkyler, enligt samma rökmotståndare som introducerade kalkylerna när det passade deras syften.

Rörande riskerna med passiv rökning kritiserar författaren bland annat den dubbla måttstock som får samma organisation att hävda den sunda epidemiologiska principen att relativa risker på mindre än 2 bör man se som små, och tona ner en överrisk på 1,5 för kvinnor som genomgått abort att få bröstcancer, samtidigt som de slår på stora trumman kring en överrisk på 1,3 i en metaanalys av passiv rökning.

Tro nu inte att författaren är något slags apologet för tobaksindustrin. Dels gör han ner industrins förnekande av uppenbara fakta kring rökningens skadlighet, men han ställer också rökningen i ett besvärande perspektiv genom att jämföra med illegala droger. Det finns exempelvis en studie av droganvändare på avvänjning där 57 procent säger att det vore lättare att ge upp drogen de är beroende av, än sluta röka. Just rökningens förenlighet med ett fungerande vardagsliv gör vanan svår att bryta. Betyder det att tobaken skapar ett beroende som kontrollerar personen i fråga? Absolut inte, vilket inte minst det faktum att miljontals dagligrökare har slutat, de flesta utan någon som helst behandling. Författaren fortsätter att slå fast att rökning orsakar flera fysiska skador på organ som lungor och hjärta genom det intensiva bruket, som andra droger t ex kokain inte orsakar just för att de brukas annorlunda och mera sällan. Knappast vad tobaksindustrin vill höra, men det borde nog snarare ge perspektiv på andra droger (om vilket Sullum skrivit en annan utmärkt bok).

Med denna empiri i grunden riktar författaren så en avgörande attack mot folkhälsoideologin. Den är i grunden ett ogiltigförklarande av vissa människors val av livsstil och njutningsmedel. Rökare kan vara hur friska, välanpassade och produktiva samhällsmedborgare som helst. I folkhälsoideologernas ögon kommer ändå de alltid att vara sjuka missbrukare spridandes en epidemi om inte annat så genom sitt dåliga exempel. Hon måste isoleras och botas, oavsett vad hon tycker om det.

Folkhälsoideologerna kommer inte att nöja sig med att bekämpa rökning, utan alla ohälsosamma ovanor och nöjen. Snart är det de tjocka som står på tur, varnar författaren 1998, och då kommer vad vi äter att ses på samma sätt. Idag vet vi att han dessvärre är på väg att få rätt.