Lästips: Jonas Frycklund Till yppighetens nytta

Jag skulle inte vilja vara i Lars Ingelstams eller Göran Bäckströms kläder de närmaste veckorna. I början av Jonas Frycklunds eminenta bok om det goda med konsumtionssamhället kläs de nämligen av fullständigt. Frycklund påminner om att de 1975, som en del i det av Alva Myrdal och Olof Palme initierade ”Sekretariatet för Framtidsstudier”, ville ransonera människors köttkonsumtion (åskådliggjort med en veckomeny där kosten torsdag-söndag dessvärre blir gröt), bostadsyta (Ingelstam, som förespråkade att de vanliga populasen i energieffektiviseringssyfte ska tränga ihop sig på 21 kvadratmeter, bor idag själv ”i en mångmiljonvilla i fashionabla Ålsten i Stockholm”) samt förbjuda privatägda bilar.

(Tro dock inte att de båda tomtarna Ingelstam och Bäckström har vett att skämmas. Så sent som förra året försvarade de dessa uppfattningar, lämpligt nog utan att gå in på den egna efterlevnaden. Det är ju alltid lättare att diktera hur andra ska leva.)

Till yppighetens nytta kan mycket väl vara årets debattbok. Den är rapp och lärorik med klar och avgränsad argumentation, tänkvärda resonemang och rikliga historiska exempel. Därtill är presentationen riktigt fyndig. Boken skrevs mot bakgrund av vårens väskdebatt där bittra södermalmstanter på kultursidorna ojade sig över att vanligt folk blir rika och köper slösaktiga statusprylar, medan andra bittra södermalmstanter applåderade hur fräscht och nytt det var med konsumtionskritik.

Frycklund visar att kritik av slösaktig lyxkonsumtion är en regelbundet återkommande plåga, och lägger därmed också fast det bärande argumentet att vad som var gårdagens lyx är dagens förbättrade nödvändighetsvara. På 1700-talet förbjöds kaffe som lyx, John Kenneth Galbraith gnällde över vindrutetorkare med två fartlägen (och jämförde serietidningar med stiletter och pornografi) och på 1970-talet skulle alltså köttet ransoneras. ”Lyxskatten” på choklad och parfym avskaffades i Sverige så sent som 1993.

Den retoriska frågan till konsumtionsmoståndarna blir då, vilken nivå ska man gå tillbaka till? Var 1970-talet lagom? Eller 1700-talet? Men det stannar inte där. Frycklund demonstrerar och resonerar kring konsumtionens roll för vår lycka, liksom för produktutveckling och för renare miljö. Jo, faktiskt. Att slita och slänga bilar och kylskåp har minskat koldioxidutsläppen eftersom vi bytt dem mot nya och effektivare modeller (tur att staten inte fick igenom förslaget på lagstadgad hållbarhetstid för viktiga konsumtionsvaror). Konsumtion gynnar kreativitet och nyfikenhet, vilket är anledningen till att vi finner nöje i konsumtionen, men också att den leder till bättre lösningar på våra problem.

Ska jag anföra någon kritik så är det att miljödebattören Stefan Edman slipper så lindrigt undan och får oförtjänt beröm för sin påstådda insikt att konsumtionen inte ska hämmas, bara styras om. Den omstyrning Edman föreslår, och som går ut på att överstepräst Edman via skatter och regleringar ska diktera vad folk får handla och inte, är betydligt mer drastisk än de föreslagna punktskatter på fett, socker och båtar som författaren (med rätta) kritiserar. Att Stefan Edman för dina och mina skattepengar vill konsumera ko-hotell, ekologiska ”kunskapslyft” och ”gröna körkort” för butiksanställda eller subventionerade kolonilotter gör honom inte till konsumtionsvän.

En av Frycklunds många goda poänger är att konsumtionsmotståndarna drar sig för att bli konkreta och verklighetsnära i sina förslag. När de gör det avslöjas de, åtminstone på lite sikt, som fnoskiga i sin förbuds- och regleringsvurm. Om tio år kommer vi att kunna fnissa ännu hjärtligare åt exemplen i Frycklunds bok, medan kulturdebattörer som förfasat sig över designväskor och köksinredning känner rodnaden stiga längs kinderna. Köp alltså ett extra exemplar och lägg bland vinerna, att mogna för framtiden.