Lästrist: Miki Agerberg ?Ormen i paradiset?

Som läsning är Miki Agerbergs bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin” förvisso en rapp och medryckande berättelse. Den spänner över många fält med en hel del roliga uppslag, som att gå igenom kokböcker från förr. Problemet är bara att medan Agerberg flänger världen runt och träffar människor han imponeras av, så verkar han ha glömt att ta med sitt kritiska tänkande. Och när han istället för att skildra försöker reflektera över och dra slutsatser av vad han sett, så blir det emellanåt riktigt dumt.

Ett exempel på det förstnämnda problemet. ”Philip James är sannolikt den enskilda person som har betytt mest för att få världssamfundet att anamma den nya synen på fetma. Han är i 70-årsåldern och har det slags förtroendeingivande utstrålning som får mig att tänka på en äldre husläkare på den brittiska landsbygden” skriver Agerberg. Han berättar vidare hur denne James startade kampanjorganisationen IOTF för att han var ”frustrerad” över att politikerna inte tog fetmafrågan ”på allvar”, och lutar sig sedan mot denne James både rörande sakuppgifter och politiska rekommendationer.

Men både Philip James, som förvisso även är en ansedd forskare, och hans organisation är lobbyister för läkemedelsindustrin, vilket exempelvis statsvetaren Eric Oliver skriver om i sin bok ”Fat politics”(2006) men som också framgår vid en enkel google-sökning. Det är exempelvis IOTF vi har att tacka för att Världshälsoorganisationen (WHO) har så låga BMI-gränser att de som lever längst eller åtminstone lika länge som kategorin ”normalviktiga” ändå definieras som ”överviktiga” (BMI mellan 25 och 30). Allt för att få en större målgrupp för bantningsmedel som då kan säljas som läkemedel. Detta nämner inte Agerberg.

Inte minst mot bakgrund av detta blir det lite väl dumt när Agerberg försöker avfärda forskningsresultat från Katherine Flegal m fl. Deras studie kom fram till att övervikt inte innebär någon extra risk för förtida död och att tidigare skattningar av antal dödsfall från fetma varit rejält överdrivna, bl a för att de inte tagit hänsyn till teknisk utveckling som i modern tid minskat riskerna med att vara fet. Agerberg hävdar felaktigt att studien inte tar hänsyn till rökning, men missar framför allt att flera andra studier också pekar på låga eller inga överrisker med så kallad övervikt. Han hade kunnat studera Socialstyrelsens lägesrapport 2005 (pdf). Eller om inte annat sitt eget diagram(!) på sidan 75 (som förvisso fås att visa en minimal riskökning i vissa intervall genom att redovisa det lägre segmentet av normalvikt (BMI 18,5-20) som ”undervikt”).

Det är inte det enda tillfället när Agerberg orerar om ett problem vars lösning finns i den egna boken. I reportaget från Tonga låter han några intervjuobjekt tala om sitt dåliga samvete för att väst exporterat billig (och förvisso fettrik) mat och en västerländsk livsstil till en befolkning som sedermera fått höjd levnadsstandard. Om kulturen på Tonga skriver dock Agerberg själv att ”En god värd måste bjuda så generöst att det alltid blir mat över, medan en god gäst måste äta så mycket han orkar och lite till.” (s 37-38) och ”Den traditionella polynesiska kulturen är inte individualistisk, utan betonar gemenskapen med familjen, släkten och samhället. Detta gäller även synen på hälsa: att jogga eller styrketräna bara för sin egen skull anses som själviskt.” (s 38) Låter i mina öron som om Tonga är i behov av mer, snarare än mindre, västerländsk livsstil.

I det avslutande kapitlet om politiken blir det lika dumt igen. Philip James får medhåll av Agerberg i resonemanget att eftersom staten redan reglerar livsmedelsmarknaden med jordbrukssubventioner, så är det ett argument för att staten också ska införa konsumtionsstyrande fettskatter. Ja, det betyder rentav att en fri marknad utan statliga ingrepp inte är ett alternativ. Varför skulle ett även ur hälsosynpunkt dåligt statlig ingrepp med nödvändighet vara argument för fler statliga ingrepp, men inte för färre? Inget svar.

Agerberg fortsätter istället med hjälp av sina intervjuobjekt att plädera för politiska planer, regleringar och fettskatter. Något annat var kanske inte att vänta när de han stödjer sig på utöver lobbyisten Philip James är folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder och förra folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt en oberoende debattör: Göran Greider. Han är knappast ditplacerad för att öka balansen. Med sådana ingredienser till en okritisk reportagebok är det inte konstigt att det slutar i grötmyndigt förmynderi. Det som förvånar mig är att så många recensenter svalde det.