Måste allt reduceras till Israel-Palestina?

Andreas Malm har gjort ett dåligt kulturjournalistiskt jobb. Han har ljugit  för att förknippa liberala meningsmotståndare med uppfattningar de bevisligen inte delar och aldrig gett uttryck för. Han förmår inte heller över ett helt dubbeluppslag presentera ett enda motargument, utöver dårförklaringar, mot ens de värsta överlöpningarna i de fyra böcker om islam i Europa som han läst. Detta bör man kritisera.

Vad som däremot tröttar mig är hur snabbt denna kritik håller på att drunkna i referenser till Malms stöd för Hizbollah. Det har för det första inte med saken att göra. För det andra kan man formulera något av en andra Godwins lag: Så fort någon drar in Israel-Palestina, så är debatten över, polariseringen förutsägbar och tjattret öronbedövande. Lägg ner!

Att döma av hur den här killen helt lyckas missa vad själva debatten och upprördheten handlar om i sin ”analys” är det fler än jag som stänger av så fort Israel-Palestina kommer på tal. (Hint, Jocke: Att Johan Norberg kritiserat socialdemokratisk ideologisk hegemoni är det ingen som tvivlat på, inte Isobel heller. Det är Andreas Malms egenhändigt komponerade fortsättning som utgör lögnen.) Titta på kommentarstråden till det inlägget. Det första som dyker upp är något internettroll som viftar med etiketten antisemit. Hur ska det bli en vettig debatt kring vad frågan faktiskt gällde efter sådana haverier?

(Missförstå mig rätt nu: Diskutera gärna Israel-Palestina och relaterade frågor så mycket ni orkar. Men reducera inte andra frågor till detta, och döm inte i andra debatter efter vilka de inblandade sympatiserar med i denna konflikt.)

(Uppdatering: Johan Ingerö har en mycket välformulerad replik på detta inlägg, där han generaliserar Andreas Malms syn på islam och väst utifrån bland annat Hizbollhasympatierna, vilket äger relevans när Malm ger sig på att granska västs syn på islam. Något helt annat än att vifta med dramatiska etiketter och flytta fokus i debatten.)