Mastodontinlägg i snaskig sidodebatt

Från Svensk Linje nr 3 2005. Recension av James S Valliant The passion of Ayn Rands critics – the Case Against the Brandens (Durban House, 2005), 433 s.

***

Med sina bästsäljande idéromaner The Fountainhead och Atlas Shrugged och med efterföljande essäsamlingar till försvar för en förnuftsbaserad kunskapsteori, etisk egoism, ett kapitalistiskt samhällssystem och en romantisk renässans blev Ayn Rand en av 1900-talets stora tänkare.

Rand väckte också känslor. Hennes skarpa och tydliga presentation av vad hon tyckte och tänkte lämnar få utrymmen för ”tolkningar” och tvetydigheter. Läsarna har polariserats i två läger som antingen hyllar eller hatar henne, få har förblivit likgiltiga. En bidragande orsak till den känslosamma responsen är också att hennes idéer först presenterats i romanform. Även essäerna är präglade av författaren Ayn Rands målande och känslomässigt engagerande beskrivningar av vad en viss idé innebär i praktisk, fysisk verklighet.

För Rand var detta inget konstigt. En av de mest missförstådda aspekterna av hennes filosofi är just känslornas roll. Rand hävdade att känslorna inte är några kunskapsverktyg (”tools of cognition”), bara förnuftet kan ge oss säker kunskap om sant, falskt och vad vi ska göra. Människan är likafullt en kännande varelse och känslorna ger oss vetskap om vårt eget inre tillstånd och vår respons på tillvarons fakta. Rand såg en självklar roll i att bejaka det passionerade, livsbejakande och glädjande i livet, känslan av att med självklarhet ha rätt att leva livet här på jorden. Vägen till ett sådant själsligt tillstånd är att vara ambitiös, tänkande och produktiv (tänk på det välbehag man känner av att ha nått fram till en grundläggande insikt, exempelvis löst ett matematiskt problem).

Likafullt har den känslosamma responsen på Rands skrivande tenderat att fördunkla debatten kring hennes idéer. Det är inte helt utan komik att annars tillbakalutade och blaserade intellektuella fullständigt tappar koncepterna och börjar skrika och gorma i tal och skrift när just Rand diskuteras.

Ett av de vanliga sidospåren när Rand diskuteras har dock uppstått bland anhängare och tidigare anhängare. Det går ut på att personen Ayn Rand inte skulle ha levt som hon lärde. Att hon tvärtom var en dogmatisk sektledare som avkrävde alla hon associerade sig med fullständig lydnad och underkastelse. Att hon var ”galen” och besatt av hämndlystnad mot dem hon brutit med och att hon skulle ha varit känslomässigt avskuren från verkligheten omkring henne.

De huvudsakliga källorna till dessa uppgifter är de två minnesböcker som på 1980-talet gavs ut av de tidigare makarna Nathaniel och Barbara Branden (Judgment Day och The passion of Ayn Rand). De var under 18 år associerade med Rand, tillhörde den inre krets inkluderade bland annat Alan Greenspan och Leonard Peikoff som var med under de år då Rand skrev på Atlas Shrugged och byggde på 1960-talet upp den organiserade rörelse som uppstod kring hennes filosofi med föreläsningar och sociala aktiviteter. Nathaniel hade även under ett antal år en affär med Rand. Under stor uppmärksamhet bröt Rand officiellt med dem båda 1968 och lät lägga ner den organiserade rörelsen.

Huruvida Ayn Rand levde som hon lärde är förvisso en sidodebatt, filosofin kan och bör bedömas på sina egna meriter i sak. Men det är ingen ointressant sidodebatt. Rand själv hävdade att det enda tillägg hon personligen hade till sina romaner är ”och jag menar det”. Hennes filosofi är därtill menad att vara ”en filosofi för att leva på jorden”; presenterad i komprimerad och illustrerad form som ett praktiskt redskap att använda och utveckla, inte som en teoretisk övning för akademiker i elfenbenstorn. Om den som formulerar en sådan filosofi själv inte lever upp till den är det naturligtvis av intresse.

 

Riddar Valliant till försvar

Makarna Brandens partsinlagor kom efter Ayn Rands död 1982, så själv har hon inte kunnat gå i svaromål mot anklagelserna. Det har heller inte varit någon högprioriterad uppgift för organisationer ägnade åt att sprida hennes filosofi. Med åren har dock Ayn Rands korrespondens och journaler, ja till och med hennes marginalanteckningar i böcker hon läste, gjorts tillgängliga. Dokumentärfilmaren Michel Paxton och forskaren Chris Sciabarra har kartlagt stora delar av Rands bakgrund i Ryssland.

Inte minst breven och journalerna ger en helt annan bild av Rand än den som framkommer i makarna Brandens böcker. Här följer vi den intellektuella utvecklingen hos den ryskflyktade flicka som skapade sin egen succé och uppfyllde sina drömmar i ett främmande land. Hon är generös med sin tid och energi i diskussioner med fullkomliga främlingar, av välvilja och för att bli bättre på att formulera sina egna tankar. Likaså med pengar till släktingar både före och efter sin framgång, även om hon villkorar lån hon ger ut och inte finner sig i att bli utnyttjad. (Att hon efter att ha formulerat sina tankar i böckerna blev omvittnat otålig och emellanåt omotiverat ilsken över enkla frågeställningar blir mer förståeligt mot bakgrund av att hon redan innan Atlas Shrugged gavs ut tragglat dessa med hög som låg i decennier.)

Den som vill få en bild av Ayn Rands liv och gärning har således redan en mängd material att tillgå. Till denna rika flora har nu adderats The passion of Ayn Rands critics en explicit uppgörelse med makarna Branden och deras biografier skriven av James S Valliant. Författaren har själv aldrig träffat Rand (däremot både Nathaniel Branden och Murray Rothbard) och tillhör inte den inre kretsen kring Ayn Rand Institute. Boken bygger dels på en kritisk genomgång av makarna Brandens böcker och dels på att Valliant fått tillträde till Rands personliga journalanteckningar från samma tid. Rands anteckningar under 1968 finns också återgivna, enligt uppgift utan betydande redigeringar.

Valliants förhoppning är att den här boken ska kunna sätta punkt för sidospåret att Rand inte levde som hon lärde och den snaskiga debatt som följt av hennes affär med Nathaniel Branden. Av flera skäl tror jag inte att så blir fallet. Det första är att vare sig läsvärde eller relevans gör Valliants bok lika lockande som makarna Brandens verk. De senare umgicks trots allt med Rand i 18 år och berättar varsin intressant historia om personliga livsöden och stämningar. I Valliants bok finns förvisso Rands egna anteckningar, men det är både tradigt och tragiskt att faktiskt ta sig igenom dem. De handlar nästan uteslutande om försök att få rätsida på och förstå Nathaniel Brandens agerande under antagande om att han huvudsakligen talar sanning, vilket läsaren redan vet att han inte gör. Därtill bedrivs kritik mot makarna Brandens biografier, vilket aldrig blir lika intressant och läsvärt som en personlig betraktelse.

 

Brandens inkonsistenser

Boken har ändå sina förtjänster och i sak bidrar den till en mer balanserad bild av personen Ayn Rand än den som ges av makarna Branden. Ändå dras den både genom sitt metodval och genom sina slutsatser med allvarliga brister som snarare underminerar än stärker författarens trovärdighet och teser.

Kritiken av makarna Brandens egna böcker och inkonsistensen dem emellan (och i de egna beskrivningarna) är i långa delar förtjänstfull. Barbara Branden skriver exempelvis om att ingenting kunde vara mer typiskt Rand än att på stående fot fälla omdömen utan hänsyn till personlig kontext, att hon var arrogant, krävande och dogmatisk. På ett annat ställe i samma bok beskrivs Rands omvittnade förmåga att ”som om hon hade en antenn” känna vad som var viktigt och speciellt för just den person hon diskuterade med.

Nathaniel Branden försöker få Rand att framstå som galen, fast han låter sin sedan länge avlidna dåvarande partner fälla omdömet. I det sammanhanget nämner han att Rand tog en sorts bantningspiller innehållande amfetamin, vilket vid varaktigt missbruk kan orsaka psykiska störningar. Det han glömmer att nämna, vilket Barbara gör i den fotnot dit hon hänvisar saken, är dels att dosen var så liten att effekten förmodligen var av ren placebokaraktär och att Rand dessutom utan problem upphörde att ta tabletterna.

Barbara hävdar att Rand inte bara var humorlös som person utan dessutom misstänksam mot humor av princip. Nathaniel återberättar däremot hur Rand framkallade skrattsalvor genom att svara ”Kallar du det konventionellt?” när en frågeställare menade att huvudpersonen i The Fountainhead, Howard Roark, inte alls var okonventionell eftersom han var sexuellt trogen samma kvinna hela livet. Rand skrattade därtill hejdlöst åt sin favoritkomikers skämt och uppskattade sin makes lustigheter. Hon menade förvisso att humor inte är ”en förbehållslös dygd” (men ändå en dygd) och var kritisk mot att det användes som ett sätt att förringa storhet.

Valliant går också hårt åt Barbara Brandens skrattretande psykologiseringar utifrån ytterst bristfälligt underlag. Rand ska exempelvis ha undertryckt sina känslor redan som barn som skydd mot sin kärlekslösa uppväxt. Bevisen? Föräldrarna lutar sig ifrån varandra på ett fotografi och Rand talade om att hon inte sympatiserade med sin mors värderingar (att modern sålde sina juveler för att möjliggöra Rands flykt till USA vittnar knappast om kärlekslöshet).

Ett annat exempel är att Rand sägs vara både opraktisk och främmande för den fysiska verkligheten. Detta trots att hon faktiskt jobbade som exempelvis garderobiär och där avancerade till avdelningschef på ett år och att hon lagade mat som enligt Nathaniel själv var mycket god. Hon påstods avsky varje form av fysisk aktivitet trots att hon i sextioårsåldern blev förtjust i att dansa och som barn hade uppskattat att klättra i alperna. Valliant påpekar också att Rands eventuella avsky för andra former av fysisk aktivitet rimligen kan ha mer med att göra att hon som barn under revolutionen fick ta sig till fots från St Petersburg till Kiev.

Man kan också, som Valliant, konstatera att om det var undersåtar och lydnad hon eftersträvade så hade hon kunnat ta över och driva Nathaniel Branden Institute på egen hand, eller låta en villig Barbara Branden driva det vidare. Istället konstaterar hon i sin artikel 1968 där hon förklarar brottet med makarna Branden att det var tänkt enbart som en utbildningsorganisation för oberoende individer som delar samma idéer, men att det genom att bli mer av en organiserad rörelse stundtals varit generande för henne. Därför valde hon att likvidera bolaget. Den organiserade rörelsen både föddes och dog med makarna Branden och förblev nedlagd så länge Rand var i livet.

 

Karaktärsmord

Valliant drar med rätta slutsatsen att trovärdigheten i makarna Brandens vittnesmål graveras av sådana här saker. Särskilt gäller det påståenden de själva säger sig ”ha hört” eller ”uppfattat implicit” och som går på tvärs emot annan erfarenhet. Men han drar alldeles för bekväma och långtgående slutsatser av sin kritik. Exempelvis tas makarna Brandens likartade psykologiska beskrivning av Rand till intäkt för att de har ”pratat ihop sig”, medan skillnaderna i andra beskrivningar sägs bevisa att de inte är trovärdiga (och att den trevligare av slutsatserna är sann). Då har de med andra ord alltid fel.

Än tyngre blir denna kritik eftersom Valliant när det blir obekvämt visar bristande vilja att ta reda på vad som verkligen är sant. Enligt makarna Branden (och många andra) hölls med jämna mellanrum ”rättegångar” i den inre kretsen och riktades mot någon som inte ansågs hålla med om någon punkt eller inte ansträngt sig nog för att förstå. Branden har själv erkänt att han fungerade som en medeltida inkvisitor och var drivande i detta, dock ska han ha stötts och applåderats av Rand själv. Valliant nöjer sig med att raljera över överdrivna anklagelser om ”stalinism” och liknande med att konstatera att ingen skadats fysiskt och att betvivla att ”rättegångarna” alls ägt rum eftersom makarna Brandens beskrivningar är ”vaga” och de i vilket fall som helst inte är trovärdiga vittnen.

Men varför stanna där? Om beskrivningen stämmer skulle det underbygga åtminstone en del anklagelser om sektmentalitet och krav på underkastelse, och om den inte stämmer skulle man vilja ha en annan beskrivning av vad det var som pågick. Med tanke på att det rörde sig rätt många personer i den inre kretsen – exempelvis Leonard Peikoff som enligt Nathaniel inte bara utsatts för en rättegång utan också där ”dömdes” att visa sitt värde på annan ort – så borde det gått att ta reda på hur saker faktiskt ligger till (eller åtminstone ställa ord mot ord) istället för att författaren spekulerar.

Detta är en grundläggande invändning mot metoden i boken. Författaren ägnar sig för mycket åt ”skriftstudier”, att tolka påståenden i diverse böcker, istället för att försöka belägga hur det ligger till i verkligheten, även när det med ganska ringa merarbete hade kunnat göras. Det blir, med en randiansk term, en rationalistisk övning där slutsatser deduceras fram ur Valliants tolkningar av andras vittnesmål, snarare än ett försök att beskriva vad som faktiskt kan ha inträffat.

Valliants bakgrund som professionell åklagare skiner dessvärre igenom. Vad han ägnar sig åt är intet mindre än ett försök till karaktärsmord på makarna Branden. Han underkänner deras vittnesmål i allt som talar till nackdel för Rands karaktär, men anför dem obehindrat som karaktärsvittnen i det de talar för henne. Dessutom menar han sig i sin yrkesroll känna igen Nathaniel Brandens psykologi som densamma som hos en våldtäktsman. Förfarandet och tolkningarna av de fakta som läggs på borden blir så överdrivna och är så ensidiga att man snarare börjar tvivla på författaren själv.

 

Dagboksanteckningarna

Det är synd eftersom Valliant däremellan lägger fram en i långa stycken trovärdig beskrivning, inte minst vilande på Rands egna dagboksanteckningar, av Rand som i allt väsentligt oskyldig till anklagelser om galenskap, hämndbegär och sektmentalitet. Nathaniel påstår exempelvis att Rand efter att Rand brutit med honom ska ha ägnat timmar och dagar under flera år åt att ha fantiserat och konstruerat om historien för att framställa honom som ett monster. Till detta driven av hämndbegär, en vilja att förstöra hans ställning och liv.

Detta kan nu avfärdas och mer därtill. Det visar sig tvärtom att Rand inte ägnat honom en rad i sina anteckningar sedan hon väl fått reda på sanningen om att han i flera år ljugit om och förställt en kärlek för henne som han inte längre kände och därtill haft ett förhållande med en annan person. Denna kärlek hade han så sent som 1968 föresvävat inte bara verbalt, utan genom att kyssa henne ”på ett sexuellt sätt” och betyga att för honom skulle hon alltid vara ”en sexuell varelse”.

Under flera år, ända tills de bröt med varandra, bad Branden Rand om hjälp med att genom samtal försöka reda ut sina ”psyko-epistemologiska problem”. Det är denna uppgift Rand går upp i genom att lägga timtal på samtal och anteckningar där hon försöker bena ut dess betydelse. Denna bluff genomförde makarna Branden redan några år tidigare. Båda visste då att deras eget förhållande var dött och båda hade förhållanden vid sidan av som de inte nämnde. Ändå lät de Rand ”hjälpa dem” med omfattande samtal. I dessa samtal framkommer att Rand tagit upp att hennes ålder skulle kunna vara ett oöverstigligt problem, något som Nathaniel emfatiskt förnekar samtidigt som han låtsas ha problem att över huvud taget tänka sig en sexuell relation.

Rand fungerade alltså som samtalspartner och närmast terapeut för Nathaniel Branden, först i hopp om att rädda relationen med en man som hon älskade och hade haft en sexuell relation med. Men redan den 25 januari 1968 inser Rand att förhållandet är över och att de senaste åtta åren (då Branden trots att han säger sig älska henne inte klarar av att ha sex med henne på grund av det ena eller andra akuta psykologiska problemet) var ett misstag, även om hon fortfarande tycker att det var rätt att försöka sig på romansen från början. Hon säger sig acceptera allt hon kan förstå, och diskussionerna berör både en tredje part och att uppbrott på grund av ålder, bara inte attityden ”jag vet inte”. Rand ställer sig också frågan varför hon inte bryter med Nathaniel redan då och svarar själv att det är för att hon inte förstår. När hon talar om ett brott med honom är det förvisso senare klart att hon menar den personliga relationen, men att de fortfarande kan ha yrkesmässig kontakt. Så mycket för den dogmatiska och oresonliga Rand.

Dessa år, dagar och timmar var Rand redo att lägga fast de var plågsamma för henne själv, så högt värderade hon den Nathaniel som övertygat henne om att han delade alla hennes värden. Sedan visade sig all denna tid bara varit förslagna lögner från en person beredd att inte bara ljuga för Rand, utan också nästla in sin partner och dåvarande fru Barbara i dessa lögner (Rand finner som ett resultat Nathaniels hemliga partner Patrecia tillgjord och falsk). Det är inte undra på att Rand blir förbannad när hon får reda på sanningen och inte vill ha med Nathaniel att göra.

Nathaniels påståenden om att Rand skulle ha fantiserat ihop en massa psykologiseringar i efterhand (något som knappast är möjligt givet att anteckningarna stämmer med kronologiska händelser) faller också tillbaka på honom själv. Nu när de faktiska anteckningarna publicerats blir det än tydligare att han försökt ljuga ytterligare en gång i sin bok i syfte att skydda sig själv. Anteckningarna visar inget behov av besatthet eller hämndbegär. Vad Rand gör är bara att dra tillbaka all sanktion hon tidigare gett en person hon trott vara talesman för förnuft och moralisk ambition, men som visat sig vara en förslagen lögnare.

Behöver då domen över Nathaniel Branden bli så hård som att han skulle ha ”en våldtäktsmans själ”? Absolut inte. Utan att sympatisera med vad han gjorde mot Rand, Barbara Branden och även Patrecia under flera år, så är det lätt att förstå hur han hamnade i situationen. Om man själv fick träffa en person man verkligen beundrar skulle många förmodligen falla för frestelsen att förställa sig bara lite grann för att vara intressant för dem. Branden gjorde detta, från början så lite att det knappt märktes genom att hålla inne med eventuella tvivel, men så småningom växte förställandet till en under flera år låtsad kärlek. Karriärmässigt gjorde han succé, för alla utom han själv var han som en av hjältarna i Rands böcker. Ändå var han hela tiden olycklig och det som framför allt hände i takt med framgångarna var att priset för lögnerna blev större och större. När han till slut ”förlorade allt” genom brottet med Rand, men äntligen kunde stå för sin kärlek till kvinnan han egentligen älskade och de värden han höll av egen övertygelse, lyckades han bygga ett lyckligt liv. Även om han i det senare livet tog avstånd från några punkter i Rands filosofiska system, så var det först då han faktiskt levde efter dess grunder. I detta finns mycket att lära.