Måttfullhet är inte alltid bäst

Tankesmedjan Eudoxa har på olika sätt profilerat skademinimeringsperspektivet på olika droger och livsstilsvanor, exempelvis rörande snus (där man ser fördelarna med en mindre farlig drog som hjälper folk att sluta röka) eller lättare droger (där man ser kostnader och problem som följer av förbudet). Här om dagen kom rapporten ”Drickandet i sitt sammanhang – ett gemensamt ansvar”, skriven av Gerry V. Stimson vid Imperial College i London.

Skademinimeringsperspektivet leder i sina bästa stunder till nyttig kritik av det ensidigt problematiserande ”folkhälsoperspektiv” som ofta används för att utvärdera livsstilar och nöjen. Det senare tenderar att bara kvantifiera risker och kostnader (gärna överdrivet) och att ensidigt propagera mot och ständigt inskränka varje form av riskabelt nöje eller beteende utan hänsyn till enskilda människors bedömning och lycka.

Skademinimeringen försöker balansera detta perspektiv. I den ovan nämnda rapporten påpekas exempelvis att alkoholen inte bara eller främst är ett problem, utan för de flesta brukare något positivt. ”Mer välkänt, men mindre uppmärksammad är drickandets breda positiva effekt – dess positiva bidrag till individuellt och socialt välbefinnande.” Alkoholens positiva bidrag till vårt välbefinnande får i rapporten tjusiga rubriker som psykosociala, psykiska och kognitiva fördelar.

Det låter ju både balanserat och vetenskapligt (särskilt med tanke på att det huvudsakligen är i ”vetenskapliga” kvantifieringsmodeller som alkoholens fördelar inte uppmärksammats). Problemet med skademinimeringsansatsen är bara att det fortfarande är en överhetsideologi, där experter utifrån ”vetenskapen”, en ”evidensbaserad ansats” ska försöka räkna sig fram till en optimal politisk formel balanserandes alla faktorer.

Pretensen om vetenskaplighet blir i den aktuella rapporten smått parodisk. Gary Stimson hävdar sig vara för en evidensbaserad politik, samtidigt som han vill väga in sociala faktorer som han medger att man inte har några mått på och inte ens vet hur man skulle kunna mäta. Hur kvantifierar man lyckan från alkohol: hjärnscanning? skattning av antal förhållanden där alkohol varit katalysator? hur många som på en Finlandskryssning som blir tillräckligt ogenerade för att börja skråla med i sångtexter de inte kan? Det låter sig inte göras. Ansatsen att på central nivå försöka väga och värdera människors individuella nöje är i sig en tveksam hållning. Under de tjusiga etiketterna har skademinimerarna inga fakta att balansera mot enkelt kvantifierbara hälsorisker.

Så landar också den bakomliggande organisationen ICAP, ett internationellt partssammansatt nätverk för skademinimering, i att förespråka ajabajaåtgärder mot berusningsdrickande, ungdomsfyllor och annat som är roligt, om än inte hälsosamt, skademinimerande eller mätbart i de sociala ingenjörernas samhälleliga laboratorium. Gerry Stimson förespråkar också en korporativ partsinkluderande strategi, alkoholen som ”gemensamt” ansvar, trots att evidens för varför detta skulle vara att föredra saknas. Denna slutsats följer nog av att ICAP är just en korporativt sammansatt organisation, sökandes finanser till ”forskning” och ”projekt”.

Det finns en enkel lösning som utan omfattande ”forskning” hanterar avvägningar mellan risk och lycka, nämligen frihet under ansvar. Att lämna avgörandet till de individer det berör att dricka som de vill. De enda som kan hantera och avgöra den delikata balansen mellan risk och nöje är de som har kännedom om både och, individerna själva. Även med skademinimeringsmodellens ingångsvärden borde därför individuell frihet vara en långt bättre lösning än social ingenjörskonst.