Medianväljarteoremet

Debatten om Alliansens svek mot liberaler fortsätter, med många intressanta inlägg. Dick Erixon har helt rätt i att det behöver verkas i frihetlig riktning både inom och utom partierna (vilket inte alls är samma sak som att slira på sanningen eller devalvera förväntningarna för att kunna berömma regeringen), och Stefan Karlsson benar upp problematiken kring att rösta på Alliansen och varför det räcker nu.

Niclas Berggren har ett defaitistisk inlägg om att man inte kan förvänta sig bättre på grund av medianväljarteoremet (tack för terminologikorrigeringen, Niclas) som får partierna att söka väljare i mitten av en tänkt höger-vänsterskala. Han menar också att man inte ska ställa några krav i sak på regeringen, bara att de ska vara bättre relativt oppositionen. De slutsatserna kan synas följa när ekonomister går vilse i sina enkla teorier, men en utveckling av samma teori blir intressant eftersom den kan förklara polariseringen bland liberaler.

För den som har uppfattningar som skiljer sig från mitten, exempelvis är liberal och vill se konkreta steg mot individuell frihet och marknadsekonomi, finns med utgångspunkt i marginalväljarteoremet två strategier för inflytande. Det ena är att undandra sitt stöd. Det betyder att Alliansen genom att söka sig för långt åt vänster förlorar röster. Matematiken är fortfarande så att en vunnen mittenväljare är dubbelt värd eftersom han går över från andra blocket, men ytterkantsväljarens röst räknas ändå, och regeringen har inte råd att förlora för många.

Men i det ögonblick skillnaden mellan de två blocken från ytterkantsväljarens perspektiv blir så litet att det inte tycks göra någon skillnad, kan naturligtvis även ytterkantsväljaren tänka sig att kliva över. Detta underlättas av att partierna har en mängd olika sakfrågor, det finns exempelvis vänsterpartister som röstar på moderaterna lokalt för att slå vakt om ett levande uteliv. Det finns alltså en tydlig rationalitet i att mp nu driver på i grundlagsfrågor som en författningsdomstol och FRA-motstånd, eftersom det kan locka liberaler som eftersom skillnaden mellan blocken är så liten kan byta block på grund av en stark preferens i en enskild sakfråga. Ytterkantsväljaren kan alltså vid för långtgående exploatering av mittenväljarna själv bli en fullfjädrad marginalväljare.

Det är den ena strategin, den andra strategin för en ytterkantsväljare är att göra det bästa av sin lojalitet. Att utnyttja det faktum att de kommer att vara fast på den ena sidan till att få så stort inflytande som möjligt internt. Att, i detta fall, vara en bättre borgerlighet än den politiska borgerligheten. Även detta går att göra både i och utanför partierna. Men lojaliteten påverkas också av en strategi som går för långt åt mitten. Inte genom direkt förlorade röster, utan genom förlorade pratare, kärnväljare som tystnar och tappar sugen. Alternativt uppstår ett hot mot partiledningen från personer som är i den positionen att de internt ryter ifrån och begär kompensation för sin lojalitet.

Strategierna är som synes disparata fast de följer av samma ideologiska värdering. Just därför blir frågan inte sällan animerad, särskilt som det som i slutändan står på spel är politisk makt och åtråvärda poster. Notera dock att de på olika sätt båda motverkar samma tendens och kan komplettera varandra (exempelvis genom att en lojal ytterkantsväljare vid interna krav pekar på hotande väljarflykt och oro i partileden).

Medianväljarteoremet är nu framför allt, som så mycket annat inom neoklassisk teori, ett i huvudsak statiskt dilemma. Vägen ur det är inte att dividera om vilken av ytterkantsväljarstrategierna som är rätt (även om det knappast är någon hemlighet att jag lutar åt den förstnämnda), utan att driva opinionsbildning i sak. Det förskjuter nämligen hela mittfältet i din riktning, varpå politikerna följer efter. Just därför är det livsviktigt att bedöma en regering i sak (och inte relativt) och ställa krav i sak på konkreta reformer på basis av de värden som borde leda politiken. Partipolitiken må vara ett nollsummespel, det sakpolitiska innehållet är däremot ett högst dynamiskt slagfält.