Modiga Maud ? eller naiva Neo?

”Ett vackert exempel på ett mod att välja det rätta framför det taktiska som vi ser alldeles för lite av.” Det skriver Peter Wennblad på Neobloggen med anledning av att Maud Olofsson som näringsminister skrivit på ett samarbetsavtal med Brasilien. Ett avtal som enligt Sveriges Radio innebär att ”Sverige ska arbeta för att skapa en världsmarknad för etanol och därmed också för att EU:s tullar på etanol från Brasilien tas bort.” Det modiga skulle vara att detta går på tvärs mot de jordbruksintressen som centern i alla andra sammanhang värnar om.

Låt oss dock vänta med applåderna och konstatera ett par saker. För det första så står det faktiskt ingenting i avtalet om att Sverige ska ”arbeta för att EU:s tullar på etanol från Brasilien ska tas bort”. Det är Sveriges Radios mer eller mindre välgrundade tolkning. Ingenting i regeringens eget pressmeddelande  eller i avtalet nämner något annat än ett vagt konstaterande att man ”betonar betydelsen av en väl fungerande världsmarknad för biobränslen” och därför ska ”bekämpa marknadssnedvridningar” (något som dock inte hindrar att i stort sett hela avtalet i övrigt handlar om att staterna ska gynna utvecklandet av just biobränslen, både på hemmaplan och i biståndssammanhang).

För det andra kan vi konstatera att det inte kostar Maud ett dugg att här hemma lova att Sverige ska driva frågan om avskaffade etanoltullar. EU:s protektionistiska majoritet är ändå på väg att höja dem, och att döma av Sten Tolgfors uppgivna kommentarer till denna knappt två veckor gamla nyhet har Sverige inte mycket att sätta emot.

Generellt kan vi också konstatera att EU-nivån är perfekt för politiker som vill kunna sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Man kan nämligen posera som frihandelsförsvarare och subventionsskrotare nationellt, samtidigt bli nedröstad i EU (eller hävda att WTO ska avgöra frågan) och skratta hela vägen till LRF-stämman.
Centern har redan kört den här fulingen en gång förut. I början på sommaren rapporterades om att jordbruksminister Eskil Erlandsson
skickat brev till EU med ett förslag om att ”alla generella stöd” till jordbruket ska tas bort. Det lät naturligtvis både radikalt och bra (även om man ska komma ihåg att även här kostar inte positionen i sig någonting förrän man tar strid för den i exempelvis EU:s budgetförhandlingar).
En vecka senare avslöjade Ylva Nilsson på Europa-Nytt att utspelet var bluff och båg. I brevet som regeringen skickat stöds EU:s officiella linje och senaste reform, istället för att stödja viss produktion stöds gårdarna direkt, samt diverse miljö- och öppna landskapsmumbo-jumbo. En hel del subventioner och stöd avskaffas då, och dem räknade regeringen taktiskt upp, och talade i teknisk EU-lingo om dem man ville behålla och utöka.

Det enda som egentligen skilde regeringens jordbruksförslag från EU:s var att regeringen inte vill sätta ett tak för hur höga EU-subventioner en gård kan få (den absurda ordningen där exempelvis det brittiska kungahuset kvitterar ut hundratals miljoner). Regeringen är alltså mindre radikal än EU i att minska subventionerna till de största gårdarna. Så mycket för den liberaliseringen.

Lär av Eskil med de dubbla budskapen. Lita aldrig på att en centerpartist går emot jordbrukslobbyn om du inte har otvetydiga resultat som bevis.

Uppdatering: Peter Wennblad kallar mig cynisk för att jag misstror vad han själv beskrivit som Maud Olofssons löfte att verka för att EU avskaffar tullarna på etanol. Men nu vet vi att det utlovade tullavskaffandet bara gällde en tillfällig strafftull, inte hela tullen, att detta ”avskaffande” var ett initiativ från statsministern, inte näringsministern, och att avtalet som Maud skrev under inte innehåller någon referens till att EU ska avskaffa sina etanoltullar. Är då inte det verkligt cyniska att stå fast vid sitt omotiverade smicker?