Myrdals III: Några tänkvärda citat

Som framgår av tidigare inlägg är jag väldigt kritisk till Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan”. Det hindrar inte att boken har några tänkvärda citat. Här är ett urval.

Byråkratisk ineffektivitet (notera dock hur socialister ser på grundlagar): ”Var och en som känner svensk förvaltning vet att knappast någon verksamhetsgren saknar en eller flera tjänstemän, som det faktiskt skulle löna sig mycket väl att avkoppla från arbete, t.o.m. om villkoret vore bibehållandet för honom av full avlöning, vilket ju inte är nödvändigt, åtminstone om vi få ändra grundlagen en smula.” (s 186)

Om höga skatter på små inkomster (1934!!!) ”Vid bedömandet av alla inkomster har man emellertid att å andra sidan komma ihåg, att i vårat land till skillnad från t. ex. de anglosaxiska länderna, både den statliga och framför allt den kommunala inkomstbeskattningen lägger beslag på en avsevärd del av även de mycket små inkomsterna.” (s 118)

Fackföreningstanken, då: ”Det var en viktig beståndsdel i den s.k. fackföreningsteorien redan på den tiden, då fackföreningsrörelsen ännu var i sitt framväxande, att den kollektiva sammanhållningen och det kollektiva avtalsslutandet skulle förvandla arbetstagarnas inbördes lönesänkningskonkurrens till en prestationsstegringskonkurrens. Lönerna skulle fixeras höga så att de motsvarade en maximal arbetsinsats, och så finge arbetsinsatsen stegras.” (s 206)

Och dessvärre av större relevans idag:
”Fackföreningsrörelsen får icke utvecklas till en lös sammanfogning av särskilda yrkesorganisationer och till försvar för privilegierade arbetargrupper: ett försvar mot de arbetslösa och i första hand mot de unga yrkeslösa. En sådan utveckling skulle betyda fackföreningsrörelsens död och samtidigt en fara för det demokratiska samhällets bestånd.” (s 281)

Om radikalernas risk
”Politiska åsikter gälla sociala tillstånd och utvecklingstendenser, som man vill ändra. Ändra sig därvid tillstånden och tendenserna, få också åsikterna ändras. Göra de det icke, stå de kvar som blott anomalier – utan förbindelse med de verkliga sociala problemen. En i denna mening föråldrad radikalism hör rentav till det vederstyggligaste inom idépolitiken: den blir med nödvändighet förvandlad till det särskilda slag av social konservatism, som känns igen på att den är sur till lynnet och rotlös i tiden. I det läget komma lätt radikalismens gamla veteraner” (s 12)

Framför allt det sistnämnda är tänkvärt oavsett ideologi. Medan Myrdals låter sina resonemang urarta i tidsrelativism, beskriver de här att personer med en ideologisk hållning riskerar att fastna i poser kring gårdagens sakfrågor. De flesta socialister strider efter planekonomiernas kollaps inte längre för förstatligande av ekonomi och storföretag. Men inte heller kan frihetstanken idag levandegöras genom kamp mot TV-monopolet, mot Berlinmuren eller för valfrihet i offentlig sektor. Och finns det något sorgligare än devota EU-anhängare som hänvisar till freden mellan Tyskland och Frankrike för att försvara dagens Brysselbyråkrati och maktexpansion?