Myten om staten och skolan

I debatten kring liberalism vs socialliberalism har ett argument för ett minimum av positiva rättigheter, framfört av Bloggen Bent 
och även av Blogge Bloggelito, vilat på att staten måste se till att medborgarna utbildas. Enligt Bloggen Bent hotar annars utbredd analfabetism, ekonomisk kollaps och, av någon outgrundlig anledning, amerikansk sydstatsrasism.

Statens nödvändighet för medborgarnas utbildning är en myt utan vare sig historiskt eller nutida stöd. Tvärtom visar historien att läskunnighet och andra färdigheter ökade långt innan staten fick för sig att driva skolor (istället för att motarbeta läskunnighet genom att censurera och beskatta trycksaker), och att offentliga skolor av tvivelaktig kvalitet väsentligen trängde ut fungerande privatlösningar. Apropå Bents påståenden är en intressant sak att amerikanska rasister som Ku Klux Klan faktiskt var några av de tidigaste och starkaste tillskyndarna av obligatorisk offentlig skolgång. (Mer här)

I fattigare delar av världen finns övertygande belägg för att privata skolor hjälper de allra fattigaste i exempelvis Indien, Ghana och Kenya, medan offentliga skolor vanligen är av sämre kvalitet. Att staten måste stå för utbildningen har helt enkelt varit en dogm utan empiriska belägg, en dogm som ofta leder till att biståndsmedel kanaliseras in i ineffektiva utbildningslösningar och att privata skolor motarbetas. (Mer här)

Argumenten för statlig inblandning i utbildning är ytterst svaga. Men det förvånar mig inte att sådana kanoniserade myter kring välfärdsstatens förträfflighet står i vägen för insikten om att frihet faktiskt inte är så farligt, även bland liberaler. Vi har trots allt ett socialiserat utbildningsväsende.