Nedsippringen och vänsterns syn på arbetarna

Som man känner sig själv känner man andra, brukar det heta. I det perspektivet är det intressant att se hur vänstern kritiserar ekonomisk frihet. Ett vanligt sätta att  från vänster karaktärisera detta tillstånd är den så kallade nedsippringsteorin. Till exempel i bloggen Ekonomikommentarer som citerar Jared Bernstein:

”Det är en uppsättning politiska åtgärder som baserar sig på tanken att om man ger ekonomiska incitament till de förmögna genom att minska skatterna för dem (eller, som utbudsekonomianhängarna uttrycker det, ’genom att låta oss behålla våra pengar’) samtidigt som man avreglerar industrin, så släpper man loss en tsunami av aktivitet som kommer att berika även de minst bemedlade bland oss.”

För det första kan man konstatera att ur ett statiskt perspektiv kan alla generella skattesänkningar kritiseras för att ”gynna de rika” eftersom de med högre inkomster helt enkelt betalar mer skatt, men om det handlar om sänkta inkomstskatter så får alla behålla mer av vad de arbetar ihop. Det är en ofördelning från staten till enskilda människor (i Bushs fall dock huvudsakligen från framtida skattebetalare som ska täcka hans samtidiga massiva utgiftsökningar).

Man kan också konstatera apropå inläggets substans om att medianinkomsttagarna inte gynnats trots sänkt skatt att en hel del annat hänt i den amerikanska ekonomin utöver skattesänkningar: krig, växande offentliga utgifter, en begynnande ekonomisk kris med gigantiska kreditsubventioner till de rika i banksektorn (som vänstern av någon anledning sällan kritiserar utan snarare vill se mer av) och sänkt värde på dollarn. Man måste driva analysen lite längre för att kunna konstatera att den uteblivna förbättringen beror på just skattesänkningarna.

Men det som är talande är framför allt vänsterns syn på arbetare i en fri ekonomi, som kanske främst kommer till uttryck i nedsippringsteorins vulgärvariant hästskitsteoremet John Kennet Galbraiths variant att om man matar hästen (de rika) med havre så kan sparvarna (de andra) plocka från ur hästskiten sedan (eller i den illustrativa bilden på bloggen). Vänstern kan helt enkelt inte frigöra sig från bilden att välstånd för de arbetande klasserna är något som skänks från ovan och dimper ner på dem. Så vill de ju själva använda staten för att ta hand om vanligt folk som inte kan sörja för sitt eget bästa.

Men kapitalismen fungerar annorlunda. Visst tjänar den som arbetar på att uppfinnare tar fram nya produkter, moderniserar fabriker och på tusentals andra sätt effektiviserar ekonomin och ökar produktiviteten i ett vanligt dagsverke. Men det är lika sant att det är deras eget arbete som försörjer dem. Under kapitalismen behöver de inte vänta på nådegåvor som ska trilla ner från skyn, ingen behöver sörja för dem eller fatta ett medvetet val att ”dela med sig”. Arbetare får betalt efter förtjänst och förmåga (och att de fritt kan köpa varor som producerats efter andras bästa förmåga). För att parafrasera en annan känd ekonom blir arbetarklassens befrielse deras eget verk.

Vänsterns syn på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av en överhet är talande. De vill själva vara denna överhet och ser undersåtar i behov av hjälp. Många ser igenom detta, som John Lydon: 

”Socialism doesn’t do working-class people no good at all. Just makes the wealthy feel like they care. Anything that keeps the poor in government project housing is definitely not for our benefit.”

Fri kapitalism tävlar i en annan kategori, vilket vänstern inte kan eller vill förstå. Vad den innebär för vanligt folk är oberoende från varje självpåtagen överhet.