Nedsippringen och vänsterns syn på arbetarna
Som man känner sig själv känner man andra, brukar det heta. I det perspektivet är det intressant att se hur vänstern kritiserar ekonomisk frihet. Ett vanligt sätta att från vänster karaktärisera detta tillstånd är den så kallade nedsippringsteorin. Till exempel i bloggen Ekonomikommentarer som citerar Jared Bernstein:
”Det är en uppsättning politiska åtgärder som baserar sig på tanken att om man ger ekonomiska incitament till de förmögna genom att minska skatterna för dem (eller, som utbudsekonomianhängarna uttrycker det, ’genom att låta oss behålla våra pengar’) samtidigt som man avreglerar industrin, så släpper man loss en tsunami av aktivitet som kommer att berika även de minst bemedlade bland oss.”
För det första kan man konstatera att ur ett statiskt perspektiv kan alla generella skattesänkningar kritiseras för att ”gynna de rika” eftersom de med högre inkomster helt enkelt betalar mer skatt, men om det handlar om sänkta inkomstskatter så får alla behålla mer av vad de arbetar ihop. Det är en ofördelning från staten till enskilda människor (i Bushs fall dock huvudsakligen från framtida skattebetalare som ska täcka hans samtidiga massiva utgiftsökningar).
Man kan också konstatera apropå inläggets substans om att medianinkomsttagarna inte gynnats trots sänkt skatt att en hel del annat hänt i den amerikanska ekonomin utöver skattesänkningar: krig, växande offentliga utgifter, en begynnande ekonomisk kris med gigantiska kreditsubventioner till de rika i banksektorn (som vänstern av någon anledning sällan kritiserar utan snarare vill se mer av) och sänkt värde på dollarn. Man måste driva analysen lite längre för att kunna konstatera att den uteblivna förbättringen beror på just skattesänkningarna.
Men det som är talande är framför allt vänsterns syn på arbetare i en fri ekonomi, som kanske främst kommer till uttryck i nedsippringsteorins vulgärvariant hästskitsteoremet John Kennet Galbraiths variant att om man matar hästen (de rika) med havre så kan sparvarna (de andra) plocka från ur hästskiten sedan (eller i den illustrativa bilden på bloggen). Vänstern kan helt enkelt inte frigöra sig från bilden att välstånd för de arbetande klasserna är något som skänks från ovan och dimper ner på dem. Så vill de ju själva använda staten för att ta hand om vanligt folk som inte kan sörja för sitt eget bästa.
Men kapitalismen fungerar annorlunda. Visst tjänar den som arbetar på att uppfinnare tar fram nya produkter, moderniserar fabriker och på tusentals andra sätt effektiviserar ekonomin och ökar produktiviteten i ett vanligt dagsverke. Men det är lika sant att det är deras eget arbete som försörjer dem. Under kapitalismen behöver de inte vänta på nådegåvor som ska trilla ner från skyn, ingen behöver sörja för dem eller fatta ett medvetet val att ”dela med sig”. Arbetare får betalt efter förtjänst och förmåga (och att de fritt kan köpa varor som producerats efter andras bästa förmåga). För att parafrasera en annan känd ekonom blir arbetarklassens befrielse deras eget verk.
Vänsterns syn på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av en överhet är talande. De vill själva vara denna överhet och ser undersåtar i behov av hjälp. Många ser igenom detta, som John Lydon:
”Socialism doesn’t do working-class people no good at all. Just makes the wealthy feel like they care. Anything that keeps the poor in government project housing is definitely not for our benefit.”
Fri kapitalism tävlar i en annan kategori, vilket vänstern inte kan eller vill förstå. Vad den innebär för vanligt folk är oberoende från varje självpåtagen överhet.
Lucas
september 4, 2008 @ 7:51 e m
Vänstern ser på pengar som en statisk resurs. De anser att produktion är ett av samhället löst problem och det enda som återstår är att hitta en lämplig form a redistribuera pengarna. Då allt är samhällets förtjänst finns det ingen vars bidrag är mer värt än någon annans och då blir rättvisa lika med jämlikhet.
De har förstås vänt på det helt och hållet. Till en stor grad handlar det helt enkelt om att roffa åt sig saker man inte förtjänat – med statens våldsmonopol som garant. Det finns dock en annan viktig faktor och det är att de inte förstår hur marknad och produktion fungerar. När jag hör vänsterintellektuella diskutera marknadsekonomi påminns jag om cargo cults (http://en.wikipedia.org/wiki/Cargo_cult). Befolkningen på vissa stillahavsöar som kom i kontakt med amerikaner under andra världskriget började bygga radioapparater och landningsbanor av bambus i förhoppning om att ”cargo” skulle komma till dem också.
På samma sätt ser vänstern marknaden som ett mystiskt naturfenomen. De ser bara effekterna men ser inte orsakerna. Nummer två är att de inte har kommit ifrån den absoluta kungamakten och adelsväldet. De tror att en kapitalist är rik på samma sätt som en adelsman var rik. I verkligheten är de två diametrala motsatser.
Kapitalisten har blivit rik genom att producera varor och tjänster som andra tycker är så bra att de är villiga att spendera sina pengar på dessa. Det handlar om frivillig handel mellan fria människor. ”Capitalist acts between consenting adults”, som Nozick uttryckte det.
DRJ
september 5, 2008 @ 1:06 f m
Tack Mattias för att du sätter ord på tankar jag haft länge.
Johan H
september 5, 2008 @ 10:08 f m
Jag såg den där posten från Ekonomikommentarer och visste fan inte i vilken ända jag skulle börja.
Att bara kalla det naturliga utbytet mellan fria individer som ”nedsippring” implicerar ju en helt galen syn på inte bara ekonomin, utan också på människorna som verkar i den…
Jag försökte skriva något men gav upp. Men stärkt av detta ditt inlägg blev jag inspirerad till att försöka igen!
Allt gott!
/Johan
Petter
september 5, 2008 @ 5:48 e m
Ursäkta min okunnighet, men jag har aldrig tänkt på denna ”nedsippring” som något vänster eller ens något negativt. Låt mig förklara:
Om ett företag utvecklar en platt-tv till höga forsknings- och framställningskostnader är det bara de rika som har råd att köpa dessa apparater till en början. I och med att de rika köper dem så blir de något lite billigare och marknaden för dem växer ytterligare. Till slut har varenda hem en produkt som gör livet lite roligare som förr bara var förunnad de rika. En sådan produkt hade aldrig blivit framtagen i en planekonomi då man aldrig skulle kunnat förutse ett sådant behov.
Kan man inte säga att detta är ”nedsipprande”, fast i en positiv mening?
Mattias Svensson
september 5, 2008 @ 9:41 e m
Så beskrivet kan man naturligtvis säga att det sipprar ner, och den som förnekar sådana processer är uppenbart ohederlig. Tvärtom leder ju ett fåtals konsumtion av dyra och relativt primitiva saker till att flera kan köpa billigare och bättre produkter senare (en effekt som inte syns riktigt i penningmått på välstånd, möjligen i köpkraft). Men detta bättre och billigare är ju uppenbart väsenskilt från liknelser om att plocka havrekorn ur hästbajs eller fågelillustrationen på ekonomikommentarers blogg. Det är ju inte heller så att det sipprar ner en liten skärv av vad som ursprungligen hälldes ut (ovanpå), utan tvärtom en spridningseffekt av ständigt bättre produkter inte sällan framtagna av människor och företag som växer med produkten, så nedsippring är inte en riktigt bra metafor för marknadsdynamik.
Petter
september 9, 2008 @ 1:27 e m
Tack för det uttömmande svaret! Jag tror att mitt största misstag var att inte läsa originaltexten som ditt inlägg refererade till.
Keep up the good work!
Gunnar
september 11, 2008 @ 8:58 f m
John Lydon? Om syftet med att citera honom var att ge street-cred åt åsikten att socialism är de rikas sätt att låtsas bry sig, så kanske det kan vara värt att påpeka det uppenbara att punken själv var en rörelse för låtsasrebeller från medelklassen.
mvh,
G
Mattias Svensson
september 11, 2008 @ 10:23 f m
Till skillnad från vilket uppror menar du? 😉
Men Lydon själv var väl knappast medelklass?