Nordisk frihetstörst och en verklig Danneskjöld

Alkoholförbud och motbokens militanta restriktioner fungerade lika lite i Sverige och Finland som i USA. Tack vare smugglande hjältar med brett stöd bland skärgårdsbefolkningen kunde svenskar och finländare släcka sin törst även på 1920-talet. Några siffror på omfattningen:

”Under ett enda år på spritsmugglarnas glada 20-tal, skeppades 7150000 liter 96-procentig sprit ut från hamnen i Danzig. Från Kiel exporterades samma år 2 324 000 liter. Tillsammans blir det närmare 10 miljoner liter. Det mesta hamnade i törstiga finska, norska och svenska strupar. Den svenska tullen lyckades samma år ta 13 000 liter i beslag, alltså 0,13 procent.”

Detta från en läsvärd historik (i fem delar) över den mest kände smugglarkungen, finländaren Algoth Niska, skriven av Per Nilsson. Niska tycks ha varit något av en verklighetens Ragnar Danneskjöld, en pirat som seglade över haven med varor som folk ville ha. Beskjuten av statens kulsprutor, utan att skjuta tillbaka. I slutet av 1930-talet blev han ”människosmugglare”, dvs han räddade judar och deras egendomar ur Nazityskland med falska pass och sinnrika metoder. Niskas självbiografi om spritsmugglingen ”Mina äventyr” (1931) inleds med en tänkvärd dikt:

Skummet yr kring bogen och ögat stirrar och spejar.
Söker ett glimmande ljus långt ute på havet.
Där skall hon finnas nånstans skutan med last.
Ifrån lyckligt lottade länder där vinet är en glädje.
och icke ett brott som skall sonas likt mördarns och tjuvens.
Se på det kallt: Tror någon kristen
själ att Hösterman nånsin känner
ruelsens tagg med tusen liter i ladan?
Illa kännen I då, fanatiker, skärgårdens söner!

Det var först med andra världskrigets utbrott som den omfattande smugglingen via skärgården upphörde. Restriktionerna och lagens långa arm kunde inte bekämpa törsten, och var i de flesta fall inte ens särskilt intresserade. Journalisten och författaren Erik Appel konstaterar i en historik över Kanistrarnas decennium att förbudet var förståeligt, men kom att motverka sitt syfte:

”Förbudslagen kom alltså att motverka sitt ändamål. Det blev nästan ett värre supande än före dess införande, ett supande, som varken lagens väktare eller de civila s k ”spritpoliserna” fick bukt med. Och får man tro vittnena var de sistnämnda inte precis övernitiska, snarare då införstådda med hanteringen, så de såg till att de befann sig på fel plats, när en last togs i land.

Till spritsmugglingens avigsidor hörde att folk vande sig vid starksprit. Estspriten som dominerade marknaden och som togs i land i tio liters dunkar eller kannor var av 96 procentig styrka. En ilandförd kanna motsvarade vederbörligen utspädd – till olika styrka – mångfaldigt sitt innehåll.

Det är inte förvånande, att röster höjdes för ett totalförbud, att absolut avhållsamhet från umgänge med alkoholen krävdes. Men förbudet gjorde bara ont värre. Törsten var densamma som förut, nöden, fattigdomen och det hårda livet likaså. Respekten för lagen avtog, till och med bland dem som var satta att övervaka lagarnas efterföljd. Folket sprängdes itu, smugglarna blev de törstigas hjältar, smugglingen omgavs av ett äventyrets och romantikens skimmer, det törstande folkets protest mot en som orättfärdig uppfattad inskränkning av den personliga friheten.”