Övergångsställen och rättigheter

(Som uppföljning till nedanstående inlägg om zebralagen kommer här en gammal krönika från Everyday 001212)

Övergångsställen kan liknas vid fri- och rättigheter

Jag tycker om övergångsställen. Där står man, ofta en ensam fotgängare mot en hel plåtarmé. Bilisterna är nästan alltid fler, så länge de sitter i sina plåtschabrak är de helt klart starkare än jag och eftersom de äger en bil är de antagligen också rikare. Ändå är det jag som kan gå över och de som måste stanna. Ha!

På sätt och vis är övergångsställen en bra illustration av vad en rättighet är och hur den fungerar. Vid övergångsstället gäller vare sig majoritetens vilja, den starkes rätt eller de mäktigas inflytande. Där gäller individens rätt att trotsa varje kollektiv. Det är ett avgränsat område där jag har rätt att gå över om jag vill, även om de andra är många, starka eller rika.

På ett konkret sätt påminns man vid ett övergångsställe också om rättigheternas yttersta syfte; att skydda oss till liv och hälsa när vi utnyttjar vår handlingsfrihet. De starka och rika har lika lite rätt att köra över dig (eller hota att göra det) när du passerar gatan, som de har rätt att slå ned dig (eller hota att göra det) om du uttrycker en avvikande åsikt.

Respekten för fotgängarens rätt har länge lämnat en del övrigt att önska. Vare sig skyltar eller mammor med barnvagnar har hindrat Stockholms bilister från att obekymrat bränna på vid övergångsställena. Nu har lagen skärpts. Bilisterna är skyldiga att stanna när någon visar avsikt att gå över gatan. Det ska räcka med att sätta ner foten.

Självklart gnäller reaktionärerna. Svenska Dagbladets redaktör Mats Johansson bekymrar sig i sin ledarspalt över att ”det tysta kontraktet mellan bilister och fotgängare” nu är brutet, och att fotgängarnas ”vänliga gest ” för att vinka fram bilar i rörelse nu ersatts av nedsatta fötter.

I verkligheten var kontraktet antagligen ”tyst” för att bilstereon dränkte fotgängarens svordomar och den ”vänliga gesten” ett uppsträckt långfinger som inte syntes tydligt nog i backspegeln. Fast det förflutna har alltid haft ett rosenrött skimmer när de konservativa får beskriva det. Därför förfasas Johansson över sedernas förfall genom fotgängarnas ”militanta gångstilar”, antagligen hämtade från Monty Python-sketchen om löjliga gångarter.

Nyvunnen frihet tar sig förvisso ofta löjliga uttryck. Bland de första att utnyttja yttrandefriheten i öst var erbarmliga protestmusiker med hockeyfrillor. De första att målmedvetet sätta ut foten i gatan är säkert sådana som jag, som gör det delvis av princip. Löjligt? Ja, kanske det. Men vore det mera ansvarsfullt att lämna åt pensionärer eller barnvagnsförare att etablera den nya ordningen vid övergångsstället? De har svårare att hoppa undan om något går snett.

Det är för övrigt ytterligare en aspekt hos rättigheter. De skyddar inte bara våra handlingar när vi är seriösa och samhällsnyttiga, utan också i vardagen. Ja, till och med när vi är löjliga.