Pekfingret vs den osynliga handen

Miljöpartisten Anders Wallner kritiserar mig i ett inlägg om tillväxt. Wallner tycker sig se en motsats mellan min polemik mot Christer Sanne, som vill tvinga fram nolltillväxt, och Johan Norberg som så riktigt påpekar att självändamålet är att människor får vara fria att skapa och konsumera, inte att tillväxten ökar. Någon sådan motsättning finns naturligtvis inte. Jag är emot dem som ser tillväxt som självändamål som ursäktar att man trampar på friheter, från Anders Borgs vägran att ta bort ”värnskatten” för att folk då kanske skulle välja att jobba mindre, till regimer som förbjuder fackföreningar och fängslar oppositionella för att få ”lugn och ro” på arbetsmarknaden.

Jag är av samma skäl emot Christer Sanne som också vill inskränka friheten för att dessutom beröva oss möjligheten att ens hoppas på en bättre tillvaro. Det är vad påbjuden nolltillväxt innebär i praktiken, vilket mitt ursprungliga blogginlägg illustrerade med några medicinska framsteg som gjorts efter det att Bertrand Russell påbjöd utväxling i ledig tid istället för materiella framsteg på 1930-talet (Wallner tar inte upp mitt påpekande att tillväxten också gett oss många levnadsår av ytterligare tid sedan dess.)

Wallner åter: ”Och då kommer vi in på det relevanta i tillväxtdiskussionen – vad ska konsumtionen bestå av? För det Svensson inte förklarar är hur det bara är fler H&M-toppar producerade i Kina eller tekniska snoppmätarprylar som per defintion ger oss fler mediciner?”

Fel fråga. Den relevanta frågan är om människor själva ska få bestämma vad de köper och säljer och arbetar med, eller om Anders Wallner eller några andra ska få göra sig till smakdomare över vad alla andra får köpa och inte. Mediciner ska tydligen få utvecklas, men inte klädesplagg och hemelektronik om jag förstår Wallner rätt. Det är en teknokratisk och paternalistisk vilja att kontrollera människors levnadsval som inte bör förväxlas med miljöhänsyn.

Även ett sådant försök att strypa viss konsumtion och teknikutveckling kommer att påverka vår hälsa negativt. Mobiltelefoner är exempelvis både en typisk ”teknisk snoppmätarpryl” och något som underlättar för oss att slå larm när någon blivit sjuk eller skadad. Eller ta optisk laser som används till typiska prylar, för att spela CD-skivor, vid telekommunikationer och i skrivare, men också vid kirurgi och för att rensa trängda blodkärl. När tekniken uppfanns på 1960-talet beskrevs den som en överflödig ”uppfinning som letar jobb”, ingen kunde veta om den skulle få medicinsk eller icke-medicinsk användning, användningsområden som dessutom gör att vidareutvecklingskostnader för tekniken delas upp på flera områden. Så används idag exempelvis virtuell teknik både för att kunna utveckla robotarmar och -ben inom sjukvården och för att utveckla en ny generation dataspel. Förbjud leken och du lägger också hinder i vägen för ”seriösa” användningsområden.

När Wallner därför frågar: ”Frågeställningen måste vara – vad ska den ekonomiska utvecklingen ha varit en följd av?” så är det enkla svaret att det kan du inte planera, Anders. Precis som tillverkandet av dagens plastleksaker ger det välstånd som gör att en familj i Asien kan skicka sina barn till universitetet och producera andra saker i framtiden (och barn kommer alltid att behöva enkla leksaker), så kan en teknik utvecklas till både vuxenleksaker och livräddare. Utvecklingen kan inte planeras, det ger bara en illusorisk kontroll, men vi kan låta människor tillgodose sina behov så bra som möjligt genom att vi låter dem välja själva. Det är den osynliga handen.

Ett annat tankefel hos Anders Wallner är detta:

”Konsumtionen av materiella resurser har ett tak. En ständigt ökande tillväxt blir per definition ohållbar eftersom vi redan idag tär på naturresursernas kapital – istället för att leva på dess ränta. Fiskebestånden är ett tydligt exempel som uppmärksammats nyligen – genom att fiska på utan kvoter och reglering tömmer vi haven på fisk till en nivå när fiskarna inte har en chans att återhämta sig och vissa arter dör ut. Men samma situation är akut för de många former av naturresurser. Vi tar ut resurskapital i en högre takt än vad naturen mäktar med. Självklart kommer det att leda till en ekologisk och ekonomisk kollaps. Det kan de flesta räkna ut.“

Vad som är en naturresurs avgörs av människors uppfinningsrikedom, som är lika oändlig som i varje ögonblick given. Oljan är ett typexempel, den har gått från ett gissel som förgiftade brunnar och förstörde åkerjordar till en fantastisk tillgång som värmer oss, lyser upp vår tillvaro och för oss närmare varandra. Oljan kommer inte att vara för evigt, men det är knappast något skäl att inte bruka den nu till stora fördelar för både tidigare generationer, oss och våra efterkommande. Utan att förneka utsläppsproblemen är oljeanvändningen ett enormt plussummespel för mänskligheten, och vi har blivit allt bättre på att hushålla med resursen av rent ekonomiska skäl. När ännu bättre bränslen och tekniker finns att tillgå kommer vi att använda det istället. Precis som med den valolja som höll på att ta slut av hårt utnyttjande på 1800-talet, och som petroleum kom att ersätta.

Eller ta fisken. Med säljbara fiskekvoter har Nya Zeeland och Island gjort vinstmaskiner av växande eller stabila fiskbestånd. Resten av världen har fiskepolitik, fisket går med enorma förluster som täcks av subventioner samtidigt som bestånden minskar. Sak samma med skogen, vi har växande skogsbestånd i Sverige där skogen är en viktig industri som gör oss rika. I fattiga länder utan äganderätt pågår skogsskövling. (Se Johan Norberg) Frihandel leder till bättre resursutnyttjande, vilket är bättre för både människor och miljö än de isolerade enklaver som gamla miljöpartiskägg av Gahrtontyp vill ha. Det finns ingen nödvändig motsättning mellan tillväxt och harmoni med naturen, inte heller mellan miljöhänsyn och frihet och äganderätt, och än mindre någon korrelation mellan politik och miljövänlighet.

Så varför föredrar Anders Wallner politikens ajabajapekfinger framför den osynliga handen?