Pengar i sjön

Det omedelbara förslaget i Eskil Erlandssons debattartikel om fisket var inte lika bra som ambitionen att införa säljbara kvoter. Regeringen ska vräka ut ytterligare 200 miljoner i extra bidrag till fisket, så kallade på ”skrotningspremier”. En åtgärd som prövats, och inte fungerar (DN 29/1). Fiskarna använder bidragen för att skrota gamla båtar till att köpa nya och därmed blir det ingen minskad belastning på fiskbeståndet. Precis som med bidragen till ”modernisering” innan dess. Och med alla andra bidrag till fisket.
Det pågår en utfiskning av i stort sett alla matfiskar i samtliga världshav. Fyrtio procent av EU:s budget går till att köpa tillträde för EU:s fiskeflotta i Afrikanska fiskevatten, vilket både göder korrupta regeringstjänstemän, ökar rovdriften på fisk och slår ut lokala fiskare. Fiskesubventionerna uppgår till omkring 54 miljarder dollar varje år, eller motsvarande närmare 80 procent av det totala värdet av världens fiskeproduktion (FAO 1989).

Ska det vara så in i bänken svårt att sluta kasta bidrag till en verksamhet som åstadkommer stora miljöskador? Har regeringen någon slags sjukdom som gör att det måste kastas bidrag i varje riktning? Det är enkel matematik för bövelen! Mer fiskesubventioner, mer utfiskning. Inga fiskesubventioner, ingen utfiskning. Eller i varje fall betydligt mindre. Varför, varför, varför ska vi skattebetalare betala, fråntvingas våra surt förvärvade slantar, för att förvärra ett allt mer akut miljöproblem? Med vilken rätt spenderar regeringen dessa pengar?

Tänk på miljön åtminstone. En regering som vill ha någon som helst trovärdighet i miljöfrågor kan inte subventionera utfiskning. De måste åka ner till Bryssel, slå näven i bordet och säga som i Dario Fos pjäs: ”Vi betalar inte, vi betalar inte.” Det duger faktiskt inte med mindre.