Per Ahlmark 70 år

I torsdags fyllde Per Ahlmark 70 år. Vi träffades mycket kring millennieskiftet ofta i samband med olika aktiviteter för Taiwans frihet. Dessutom minns jag Pers release av ”Det öppna såret” på Timbro som en av de där smått magiska kvällarna under taknocken på Grev Turegatan. Det är också den Ahlmark-bok jag gillar bäst, med tunga inledningskapitel där han driver hem den i förstone inte helt självklara tesen att diktatur inte sällan är värre än krig (som Ayn Rand påpekade är det förra också ett stadium av krig, fast mot obeväpnade). Men visst är Ahlmark också läsvärd i de stycken han tar sig an renhållningsarbetet att göra upp med diktaturkramande och medlöperi hos intellektuella.

Det senare har renderat Per Ahlmark något slags rykte som en aggressiv och oförsonlig person. Mera fel kan det inte bli. Alla som träffat Per Ahlmark vet att han är oerhört älskvärd och lågmäld, även om han inte kompromissar eller låter sig bli illa behandlad, och har fräckheten i detta janteland att tänka höga tankar om sig själv och sin gärning (med all rätt).

Ahlmark är snarare det hoppfulla exemplet på att även en socialliberal kan vara annat än mesig och velig. I inrikespolitiken duger de inte så mycket till – som så många andra är det först efter den politiska karriären som Ahlmark kom till sin rätt – men Ahlmark pekar med rätta ut att vissa saker är väldigt enkla och svartvita: Demokrati och frihet är att föredra framför diktatur och förtryck. Detta är en hädisk tanke för ynkryggar och överintellektuella pladderkvarnar i alla politiska läger – de som tror att en rynkad panna och ett ”så enkelt är det inte” är ett djupsinnigt bidrag till varje debatt – och de avskyr därför Per Ahlmark med emfas. (Ett exempel på denna intellektuella typ ges i min post Rosenbergs käpphäst)

Just därför gillar jag Per Ahlmark. Inte för att jag alltid håller med. Tvärtom finner jag ”Det är demokratin, dumbom” ganska ihålig i sitt överoptimistiska antagande om att ett vunnet krig innebär befrielse, jag delar inte heller Pers EU-entusiasm och det riktigt kryper i mig varje gång denne intellektuella gigant ynkar sig med ett ”men jag är ju för ett högt bistånd” som värn mot anklagelsen att han skulle vara hård och cynisk, som om välvilja följde av att man vill låta staten skeppa iväg pengar till krig, misär och biståndsindustri. Men även när han har fel är Per Ahlmark tydlig med var han står och redo att ge svar på tal, det är vad jag gillar med honom.

Fler har uppmärksammat 70-åringen, särskilt läsvärd är Dick Erixons samling av citat från debatten kring Ahlmarks uppgörelse med 1970-talsvänsterns medlöperi:

”Människor som inte är bekanta med de debatter som den bygger på får otvivelaktigt en bild av att landet varit från sina sinnen” TOMAS LAPPALAINEN (i Aftonbladet 11/2 1994)

Ungefär så.