PJ O'Rourke på svenska

”Jag är ju för tusan inte självisk. Jag tänker på miljön och på mina mindre lyckligt lottade medmänniskor – i synnerhet de som struntar blankt i nedsmutsning, global uppvärmning och utrotandet av arter. Jag tänker på dem hela tiden och hoppas att de förlorar nästa val. Då kanske vi kan få upp några omtänksamma och medkännande människor på höga politiska poster, folk som inte är själviska. Väljer vi en miljökämpe till borgmästare kommer de snabbproducerade skrytbyggen som hotar min havsutsikt aldrig att bli av.”

Detta citat är inte bara en pendang till mitt tidigare inlägg om de stackars Björkhagsborna (”people of the same trade…”), utan lika mycket som en upplysning om att Amerikas (världens?) roligaste politiska kommentator PJ O’Rourke nu finns översatt på svenska. Inte bara det, i boken tar han sig an den mest klassiska av liberaler (möjligen John Locke undantagen), nationalekonomins grundare Adam Smith. Här ovan förklarandes Adam Smiths antagande om människans egenintresse.

Jag har tyckt att PJ O’Rourke tappat lite av stinget på senare år, och därför har jag ännu inte läst hans bok om Adam Smith. Men jag måste säga att de femtio sidor jag nu läst lovar gott.

O’Rourkes bästa och mest helgjutna böcker är Parliament of Whores (som går igenom det politiska systemet från festen vid valsegern till baksmällan när den nya regeringen kommit på plats) och Eat the Rich (som bland annat tog författaren till Sverige i jakten på förklaringar till varför vissa ställen är rika och andra fattiga).

I Give war a chance finns världens roligaste bokrecension (Jimmy och Rosalyn Carters biografi) och den idag nostalgiska beskrivningen av kommunisternas fall, bland annat sandinisternas i Nicaragua (jag minns fortfarande med välbehag den förkrossade svenska radioreporter som med katastrofröst meddelade valutslaget), titelessän till All the trouble in the world gör sura aktivister till ett glädjeämne (boken innehåller också den geniala underrubriken apropå djurrätt: If meat is murder, are eggs rape?). Och Holidays in Hell har bland annat en fantastisk satir över en kristen sommarresort.

Ja, börja där någonstans och det stundande novembermörkret blir lite ljusare.

Själv har jag också ljuva minnen från PJ O’Rourkes Sverigebesök 1996. Hans talarkväll för 200 personer som trängde ihop sig på gamla Timbrolokalernas sjunde våning var nog det bästa arrangemanget någonsin (möjligen i konkurrens med när vi fick träffa och diskutera med Milton och Rose Friedman). Jag, Johan Norberg och Henrik Alexandersson gjorde även en mastodontintervju med PJ för tidningen Nyliberalen på Grand Hotell, vilket var nästan lika minnesvärt som kvällen innan när O’Rourke uteblev och HAX bjöd oss andra på en oförglömlig kväll med den ena exotiska drinken efter den andra medan han rökte dyra cigarrer (för det fick man göra inomhus på den tiden). Vem sade att lycka inte kan köpas för pengar?