?Det kostar skjortan? tacka Margot Wallström för det

DN rapporterade igår om att EU-kommissionen vill förbjuda ämnet kreosot som innebär en viss cancerrisk. Förslaget vore ekonomiskt vanvett eftersom kreosot i Sveriges karga klimat används till både telefonstolpar och järnvägssliprar, vilket ger dem en hållbarhet på mellan 40 och 60 år. Det finns ingen ersättning så förslaget skulle innebära att sämre stålsliprar och stålstolpar skulle få användas som ersättning. Bara för järnvägen talar vi om ersättningskostnader på 25 miljarder kronor för nya sliprar. Lägg till detta tiotusentals telefonstolpar. Bara i Sverige. Vad direktivet kostar för hela Europa är betydligt mer.

Mot detta står risker för de arbetande som inte ska negligeras. Men medan svenska fackförbund och arbetsskyddsombud informerar om hur man bör arbeta med kreosot, och menar att det skett stora förbättringar i hanteringen, så är det inga som vill förbjuda hanteringen. I tidningen Ljusnan kan man tvärtom läsa att under de senaste hundra åren finns det i Sverige ”inget känt fall av cancer på grund av kreosot”. Däremot får en del arbetare hudproblem.

Vi har alltså en hanterbar risk att väga mot kostnader på flera tiotals miljarder kronor bara i Sverige. Frågan borde alltså vara självklar. Ändå vill EU-kommissionen genomdriva ett förbud. Detta tack vare det militanta kemikaliedirektiv, REACH, som var Margot Wallströms varaktiga insats som miljökommissionär. Visst kan det låta fint när politikerna sätter upp målsättningar om ”ett giftfritt samhälle”, men i praktiken skapar sådana mål precis de bisarra konsekvenser som nu hotar att med Kemikalieinspektionens ord ”kosta skjortan”.