Riddar Elmbrant av den sorgliga skepnaden

(Med anledning av att socialdemokraten Björn Elmbrant nu går i pension från statsradion, publicerar jag ett förkortat utdrag från min bok ”Mer demokrati – mindre politik” (Timbro 2000))

Den svenske debattör som oftast dragit lans för demokratin mot marknaden är Björn Elmbrant. ”Marknadens hunger äter upp demokratin” lyder exempelvis Elmbrants varning i tidningen Arena 4/98. Djärvt rider Elmbrant mot sina fiender ”marknaden”, ”hyperkapitalismen” och ”brutalliberalismen”. Fast i praktiken träffar han oftast jargongen hos landstingskonsulter, socialdemokratiska budgetbekymmer eller företagsledare som samtalat med Tony Blair. Företeelser som påminner om liberalism lika mycket som väderkvarnar liknar fientliga riddarhärar.

Med andra ord; Björn Elmbrant diskuterar och analyserar vanligen något helt annat än liberalism och marknadsekonomi.

Mycket av Elmbrants hotbild handlar om att kommuner bolagiserar verksamhet, inför käcka marknadsmodeller eller hyr konsulter som tar höga arvoden. Men marknad handlar inte om att kommunalpampar börjar slänga sig med termer som ”effektivitet”, ”kundorientering” eller ”marknadsmässig ersättning”. Det handlar om fri konkurrens, privat ägande och valfrihet för konsumenterna, alltså institutionella förändringar. På samma sätt handlar liberaliseringar om att begränsa politikernas makt – inte om att höja deras arvoden och göra dem till ”direktörer”.

Inte heller är det marknadsekonomi eller liberalism, när marknadsaktörer köper politiskt inflytande. När lobbyister bjuder ut Tony Blairs lyssnande öra till högstbjudande är det snarare den obegränsade statsmaktens möjligheter att ge privilegier som driver upp priset. Hade Blair inte kunnat erbjuda företagarna annat än lika rättigheter på en fri marknad, så hade ”lobbymarknaden” haft få aktörer och låga priser.

”Ekonomism” är förvisso en gummiterm som sällan ges någon klar definition. Ofta förknippas den med politikens hänsynstagande till internationella finansmarknader eller den neoklassiska ekonomiska modellen.

Finansmarknaderna ifrågasätter inte den stora välfärdstaten. Dess aktörer lämnar möjligen synpunkter på statens revision. På många sätt lever dagens finansaktörer just av den stora staten. Utan den enorma offentliga upplåningen hade de haft mindre konkurrens om lån och krediter. Vanliga skattebetalare och medborgare i landet har ofta större anledning att kritisera välfärdsstaten än vad internationella finansaktörer har.

Den neoklassiska ekonomiska modellen, slutligen, ger inte i sig själv något analytiskt eller normativt underlag för liberalism och fria marknader. Det är snarare som ursäkt för offentliga korrigeringar av ”marknadsmisslyckanden” som modellen fått sitt stora användningsområde. När verklighetens marknader avviker ifrån modellen, så öppnas oändliga möjligheter för statliga ingrepp.

Björn Elmbrant landar trots de stora orden för det mesta i kritik av små förskjutningar av maktbalansen i den väsentligen orubbade svenska välfärdsstaten. Vanligen är de som Elmbrant etiketterar som ”brutalliberaler” eller ”ekonomister” i själva verket socialdemokratiska partikamrater ur den sk kanslihushögern.

Därmed kan man konstatera att Elmbrant använder precis de tumregler som han själv anger ”brukar praktiseras av dem som vill slippa ett anständigt offentligt samtal”. Etikettera motståndare för att skilja av dem (”brutalliberal” är en ganska jobbig etikett för en socialdemokrat), låtsas som dem du ogillar inte existerar (verkliga anhängare av liberalism och fri marknad), välj inte din motståndares bästa argument utan deras sämsta (enligt Elmbrant ligger marknaden på något sätt bakom att en äldre författare tycker om 14-åringar).

Slutligen ska man nog vara tacksam för att Elmbrant är journalist och inte läkare. Någon som påstår att den svenska staten, som kontrollerar 56% av BNP, lider av ”offentlig anorexi” skulle nog kunna diagnostisera Göran Persson som undernärd. Det är inte ofta Elmbrant träffar sina mål.