?Jag vill för f-n inte välja, och dessutom saknar jag ett par alternativ?

Har ni hört den om kyrkoherden och hallickarna? Nej, det är ingen skröna utan en gammal favoritartikel med en sensmoral om valfrihetens fiender.

Det hände sig på den tiden, hösten 2000, att svenska folket skulle få bestämma hur en liten del av deras framtida pension skulle placeras. I Stensjön verkade vid denna tid en kyrkoherde som hette Stefan Risenfors. När Risenfors mottogs av budet drabbades han av gudomlig vrede ”’Värre än hallickar’ säger kyrkoherden” blev rubriken i GP 001111. Risenfors citeras:

– De som tvingar oss välja premiepensioner är värre än hallickar. I de senares profiterande på andras lidande och förnedring finns ändå någon, kvinnan, som accepterar hanteringen. Men i fondvalet har vi alla tvingats in.

Så långt har kyrkoherden kommunicerat en inte helt politiskt korrekt syn på den förledande skökan som mera ”med på det” än någon som har pengar i pensionsfonder. Man får också intrycket att kyrkoherden inte är särskilt nöjd med de nya valmöjligheterna, men det missnöjet är inte riktigt vad det ser ut att vara:

”Han reagerar också mot att ideella fonder inte finns med. Vinnarna i dag blir fondförvaltarna som kammar hem nära en miljard om året hur dåligt de än sköter sig.
– Jag skulle kunna tänka mig att stödja jordbrukskooperativ i tredje världen i väntan på att jag kvitterar ut min pension.”

I slutändan ville alltså kyrkoherden ha mer valfrihet att placera sina pengar som han vill. De hundratals alternativ som erbjöds var inte tillräckliga för hans smak och intressen. Annars hade ju kyrkoherden kunnat säga att han ville ha negativ real avkastning i miljonprogram och andra statliga investeringar som innan pensionsreformen. Nu pläderade han istället för större frihet att få välja att göra globala penningtransaktioner efter eget huvud.

En lämplig fortsättning på pensionsreformen borde alltså vara att låta folk disponera över sina pengar alldeles själva.