?Liberalerna? och friheten
Under läsandet av Margaret Thatchers memoarer slås jag av en fundering. Har så kallat liberala partier någonsin gått i bräschen för en liberalisering av ekonomin? I England och USA drevs förändringen på 1980- och 1990-talet av de konservativa, i Nya Zeeland av socialdemokraterna. I Sverige inleddes en reformperiod under 1980-talet av socialdemokraterna och drevs vidare av en borgerlig regering. Ja tittar vi bredare har vi ekonomiska liberaliseringar som drivits av ett kommunistparti (Kina) och av fascister (Chile). Men jag kan inte på rak arm påminna mig en ekonomisk reformprocess i liberal riktning driven av ett till namnet liberalt parti. Folkpartisten Bengt Westerberg var tvärtom den främsta bromsklossen för liberaliseringar i den borgerliga regeringen 1991-94.
Att ”liberala” partier varit drivande i att centralisera makt och befogenheter i Bryssel och inte sällan att utöka statens ingrepp i politiskt korrekta vardagssammanhang (tänk kvoterings- och diskrimineringslagar, språktest, genuspedagogik etc) gör naturligtvis inte saken bättre.
Det är med dessa ingångsvärden man bör ta sig av den befogade diskussion som nu sker kring liberalismens skuld i FRA-frågan. Själv menar jag att det är exempel på att socialliberalismen i praktiken (till skillnad från i viss teori) inte varit någon kraft för praktisk politisk frihetssträvan, ofta tvärtom.
Det reser många och befogade frågor för liberalers partipolitiska engagemang, inte minst sedan de konservativa partierna avslutat sin flirt med frihetliga tankar. Eller har jag av okunnighet missat någon ”liberal” liberalisering någonstans?
FL
augusti 29, 2008 @ 10:21 f m
Estniska reformpartiet är väl ett liberalt parti..
Mattias Svensson
augusti 29, 2008 @ 12:21 e m
Så sant, bra exempel. Där finns även ett konservativt parti som är rätt liberalt.
Jimmy
augusti 29, 2008 @ 11:06 f m
Intressanta konstateranden! Jag har inte tänkt på det på det sättet. Det väcker en fråga: Är det överhuvudtaget möjligt för liberaler/frihetliga (räknar också statskritiska vänstermänniskor dit) i verklig mening organisera sig i politiska partier, eller tar engagemanget i statsapparaten udden av alla liberala/frihetliga instinkter? Du har kanske varit inne på den frågan förut, men hur resonerar du kring den.
Mattias Svensson
augusti 29, 2008 @ 12:19 e m
Jag har inga svar på det där. Eller egentligen många. Det finns folk som gått in och förändrat men det kräver ideologisk kompass, målmedvetenhet, pålästhet, hård hud, tolerans med dåliga kompromisser, val av strider och en beredskap för att en eventuell smekmånad med alla slags opinionsbildare och journalister utanför huset är av temporär natur. Samt tur. Man kanske inte ska förvånas av att ens de med ärliga avsikter dukar under, men det tror jag gäller alla med en övertygelse. Hur många konsekventa gröna eller socialister är nöjda egentligen? Fast det kan ju också vara så att ”det är inte alla andra det är fel på, det är mig”.
hajjen
augusti 29, 2008 @ 11:32 f m
Ingen aning. Men jag antar att de är lika dåliga kålsupare allihopa. Ordet liberal i socialliberal är bara en fint, ungefär som order demokrati i DDR. Jag kastar in handuken, det blir att rösta blankt nästa gång. Det var ett stort misstag att rösta på alliansen på grund av det lilla lilla som gjorde dem bättre än sossarna, i tron att en röst på alliansen skulle ta Sverige i rätt riktning. Det var att se till just det lilla lilla vettiga och inte till allt det stora ovettiga som dessa partier står för. För en röst på alliansen är inte enbart en röst på ett litet gott, utan samtidigt också en aktiv röst för ett stort ont. Det var faktiskt ganska naivt att förbise det, i tron att den lilla goda på något mystiskt sätt skulle få momentum och på sikt utöka sin betydelse på det ondas bekostnad. Den ideologiska kartan fanns ju trots allt där hela tiden. Man borde ha kunnat lösa ekvationen. Blev väl vilseledd av förhoppningen att det åtminstone fanns ett fragment av en nyliberal innerst inne i varje moderat, en förtryckt stackare som ännu inte vågat komma ur garderoben, som med tiden skulle inse det positiva värdet med ökade liberaliseringar. Att det åtminstone fanns en antydan till positiv attityd till frihet. Big mistake.
I valet mellan pest och kolera kan man faktiskt avstå från att välja. Något som är dåligt, men marginellt bättre än närmsta alternativet kan ju i grunden aldrig vara något bra.
JohanH
augusti 29, 2008 @ 11:43 f m
Kanske stämmer denna analys – men har det egentligen någon betydelse vilken etikett partier valt att leva med? Det närmar sig den pajkastning vänstern brukar tillämpa på liberaler utifrån etikettering.
Dessutom är det ju knappast det centrala vem som sitter och trycker på knapparna, utan den opinionsbildning som sker. Ur ett (klassiskt) liberalt perspektiv är det antagligen betydligt effektivare (och ärligare) att försöka verka utanför den partipolitiska sfären. Det är dessutom omodernt sett till hur pol8itk fungerar i informationssamhället.
Tomas
augusti 29, 2008 @ 12:08 e m
Hur är det med Lettland, eller om det var Estland? Är där inte ett uttalat liberalt parti som går i spetsen för liberaliseringar?
Annars så är det hela väl ett bra exempel på att det är skillnad på vad man kallar sig och vad man är. Handlingar, inte ord, osv. Som du säger, bara för att socialliberaler har liberal i namnet blir de ju inte liberala.
s
augusti 29, 2008 @ 12:50 e m
peta inte i maten är lysande 🙂 skriv mera
Hugo
augusti 29, 2008 @ 1:00 e m
Nej, du har inte missat något tycker jag. Högerflanken, och med den frihetliga tankar, ligger vidöppen sedan moderaterna abdikerat och blivit de nya socialmoderaterna. De har ingen ambition att minska staten, tvärtom. (Se Erixons blogg idag betr intervju Financial Times av Fredrik).
Det behövs ett nytt (värdekonservativt och frihetligt) parti om jag skall släpa mig till valurnan igen. Egentligen är det ganska enkelt, kopiera med smärre justeringar Gösta Bohmans gamla partiprogram från 70-talet så är det hela klappat och klart.
JohanH
augusti 29, 2008 @ 4:25 e m
Hugo:
Hur ser det programmet ut då? Bohmans från 70-talet alltså? Och hur skiljer det sig från de program som gäller idag?
I väntan på svaret så konstaterar jag att det är en märklig myt detta att moderaterna någonsin i modern tid skulle ha varit speciellt liberalt. Jag kan inte se det. Tvärtom har man ju alltid varit systembevarare av god rang, som på sin höjd har velat göra små förändringar ute i folkhemmets utkanter.
Sett till personer tror jag tvärtom att vi aldrig har haft så många liberaler i riksdagen som idag.
Attila
augusti 29, 2008 @ 4:42 e m
Helt rätt, lysande inlägg. Problemet är väl att liberaler sällan kommer utan prefix…
Johan Eriksson
augusti 29, 2008 @ 6:43 e m
Det är en riktig observation, som nog kan generaliseras till att omfatta även nominellt icke-liberala partier.
Några korta funderingar här: http://johaneriksson.se/2008/08/29/liberaler-och-frihet-socialister-och-socialism/
Erik Herbertson
augusti 29, 2008 @ 8:15 e m
Det finns exempel på till namnet liberala partier tillhörande Liberala Internationalen som i sina länder varit mer marknadsliberala än andra partier. Detta gäller speciellt den europeiska kontinenten, där större kristdemokratiska partier har varit mer statsinterventionistiska.
FDP i Tyskland har åtminstone sedan 90-talet varit mer marknadsliberala än CDU generellt. I Belgien och Nederländerna var de liberala partierna åtminstone fram till 90-talet klart de mest liberala, men tyvärr har det gått utför där sedan dess, i synnerhet med Guy Verhofstadt, tidigare närmast libertariansk ledare för flamländska liberalerna på 80-talet, till att idag vara en urvattnad pragmatiker som ser grandiosa möjligheter för EU.
Det lilla italienska liberala partiet var på sin tid innan det upplöstes på 90-talet åtminstone i partiprogrammet den främsta vakthållaren av marknadsekonomin i Italien.
I Schweiz återstår de frisinnade demokraterna (radikalerna i de fransktalande kantonerna) som de mest lovande i liberalt hänseende:
http://en.wikipedia.org/wiki/Freisinnig-Demokratische_Partei
Waldemar Ingdahl
augusti 30, 2008 @ 6:21 e m
Herbert Spencer varnade en gång i tiden, under den klassiska liberalismens skymning och socialliberalismens uppgång, för att om inte liberalerna såg upp så skulle snart de konservativa vara mer förstående inför de liberala idéerna än liberalerna.
Det har ju varit ett stort problem att liberala reformer ofta genomförts av andra än liberaler, då liberalismen blir ett medel för att uppnå en annan ideologis mål. Då blir det lätt att rulla tillbaka när friheten inte passar.
Mattias Svensson
augusti 30, 2008 @ 9:08 e m
Sant, men jag lever hellre med problemet att konservativa eller socialdemokrater liberaliserar än med problemet att inte de heller gör det.
Liam
augusti 30, 2008 @ 7:43 e m
Jag undrar om det kanske beror på att liberala reformer föreslagna av icke-liberala partier har mer trovärdighet i ickeliberalernas ögon.
Liberaler föreslår ju alltid frihet oavsett vilket, så enligt icke-liberaler så kan man inte lita på att en liberal reform föreslaget av ett liberalt parti verkligen behövs.
Men om ett t.ex ett socialdemokratiskt eller konservativt parti föreslår en liberal reform, då tänker ickeliberalerna att det måste vara allvar – de vet att reformen inte föreslås av idelogiska skäl utan för att den verkligen anses behövas.
åsanisse
augusti 31, 2008 @ 6:14 e m
Jag vill inte kalla Dig okunnig men liberalismen drevs fram av liberaler. I england var det Wighs det västånd som de skapade bröt isen annorstädes. I sverige var det en brukig skara muterande allianser i riddarhuset och prästerståndet som liberaliserade landet med expolderande västånd som resultat. Representationsreformen minskade kontakten mellan väljare och vald och med den allmänna rösträttens införande avskaffades personvalen för att minska folkets direkta inflytande.
DDetta gjorde det lättare att vara paternalist utanför lantmannaförbundet och dessutom hade det gått en generation. Det tidigare agrarsamhället där alla viste sin plats från vaggan till graven borjade romantiseras och välståndsökningen tas för given. Liberalismen stupade i första världskriget även i vårt icke krigförande land. Planerad ekonomi ledde debatten under mellankrigstiden. Frihet och, kort senare, demokrati befann sig på reträtt.
Det var först långt efter att den stora staten tydligt demonstrerat sig som oduglig som personer som hade råd att tänka fritt, spridda över det politiska spektrat, återupptäkte vad som en gång skapade Europas hegemoni. Precis som vid Roms fall obstruerades de mest uppenbara reformer av att alla med inflytande kunde paracitera på förfallet. Det gör de fortfarande.
Mattias Svensson
augusti 31, 2008 @ 11:08 e m
God synpunkt. I modern tid borde jag ha lagt till, men det var som bekant redan den konservative Peel som avskaffade spannmålstullarna. Och folkpartiets förlaga var antiliberala förbudsvänner redan innan första världskriget.