Ron Paul och högerpopulismens järnhårda lag

Det ingår i det politiska kampanjarbetets standardrepertoar att anklaga anti-etablissemangskandidater för samröre med rasister. Alla som jobbade i den svenska euroomröstningen vet vad jag menar. Varenda utlänning som besökte Sverige för att tala för ett nej till EMU utsattes för groteska beskyllningar om rasism och diktatursympatier. Kanske tydligast när Janet Bush, ekonomijournalist från Labours vänsterkant med engagemang för skuldavskrivning i fattiga länder etc, i Almedalen utmålades som en nazirefererande högernationalist på basis av en kampanjfilm med komikern Rik Mayall.

Att presidentkandidaten Ron Paul möter liknande anklagelser är därför inte förvånande. Han har redan felaktigt anklagats för att ha svävat på målet om vilka som låg bakom 9/11-dåden, och utmålats som nazistvän på den milt uttryckt svajiga grunden att kampanjen inte omedelbart letat upp och skickat tillbaka 500 $ från en naziaktivist som menar sig ha bidragit (Pauls kampanj har dragit in över $ 5 000 000, huvudsakligen i småsummor).

Nu har en journalist vid The New Republic gått igenom Ron Pauls gamla nyhetsbrev från 1980- och 1990-talet (tips via Billy), och det är helt galen läsning: konspirationsteorier, rasism och en hyllning av Ku-Klux-Klanledaren David Dukes framgångar i Louisianas senatsval för att detta ”skakade om etablissemanget”. Paul hävdar nu att han inte skrivit detta och tar avstånd från det. Det finns anledning att tro honom. För det första, en person som driver kampanj på frågor om guldmyntfot och narkotikalegalisering är inte i racet för att göra sig populär. Vore Ron Paul rasist, så skulle han stå för det. Nu säger han sig beundra Rosa Parks för civil olydnad mot illegitima lagar och dela Martin Luther Kings strävan efter ”färgblindhet” i bedömningen av människor. För det andra så visar rapporter om att Ron Paul att han är en väldigt tillbakadragen person som inte lägger sig i så mycket vad andra gör, inklusive i hans egen kampanj (och alltså att detsamma kan vara sant rörande hans nyhetsbrev). Illustrerat i denna artikel med bland annat en ofrivilligt komisk incident där Paul inte vill säga om lyset ska vara på eller inte i kampanjflygplanet de hyrt.

Det spelar ändå mindre roll. Att Ron Paul varit villig att omge sig med och anförtro sitt nyhetsbrev till personer med sådan världsuppfattning under decennier är illa nog. Och även om man menar att nyhetsbreven är överspelade, så är Pauls besked idag knappast klargörande nog. Särskilt inte med tanke på det stöd han åtnjuter bland i stort sett varje marginell konspirationsteorietisk och rasistisk grupp. Vilka har skrivit breven? Vad är deras relation till dagens presidentkampanj? är några av de frågor som borde ha besvarats för länge sedan.

Egentligen räcker det med att titta på Ron Pauls kampanj för att se vart det hela barkar. Visst har det varit kul med en kandidat som pratat om guldmyntfot, vill avskaffa Skatteverket och som trots att han själv är gift sedan 50 år, regelbunden kyrkobesökare som vare sig spelar eller tagit droger och dricker måttligt, vill låta andra välja fritt hur de lever sitt liv. Och även om jag själv är ambivalent till Pauls isolationism är han en nyttig kritiker som påpekar att Amerikas internationella krigsambitioner skadar friheten och ekonomin. Ett sådant salt i debatten har länge närt hoppet om en rEVOLution, hos många människor med de bästa avsikter.

Men när Ron Pauls aktivister springer omkring på John McCains segermöte i New Hampshire handlar det inte längre om de frågorna. De attackerar istället McCain för att inte vara tillräckligt restriktiv mot invandring. Hans kampanjfilmer följer samma tema. De stängda gränserna började som ett ”temporärt undantag” med välfärdsstatens kostnader som ursäkt. Nu är alltså skyddet mot det främmande Ron Pauls huvudfråga.

Se det som ännu en illustration av högerpopulismens järnhårda lag, börjar du slira i invandringsfrågan slutar färden i bruna träskmarker. I vart fall leder den knappast till avskaffad inkomstskatt och mindre förmynderi. Öppenheten mot omvärlden och gentemot människor måste alltid vara grunden för en sant liberal samhällsomvandling, både av strategiska och ideologiska skäl.