Så dog Europafederalismen

I juni i år drog tanken på en liberal Europafederalism sin sista suck. Då bekräftade EU:s ledare att de tänker gå vidare med EU-fördraget formely known as a constitution, i stort sett intakt.

Jo, jag vet att det var midsommar, att uppmärksamheten kom att handla om hur heroiskt och länge alla politiker förhandlade och att de kramades och delade ut blommor efteråt. Men just för att anständiga människor hade bättre saker för sig, låt oss backa bandet en bit för det finns viktiga frågor att ställa.

Det ursprungliga konstitutionsförslaget byggde på en rättighetsstadga som underminerar verkliga individuella rättigheter, vaga målsättningar som ursäktar godtycklig och omfattande maktutövning och fler områden utan vetorätt och med majoritetsbeslut. Det innebar mer makt till en organisation som hittills misslyckats med i stort sett allt den företagit sig: jordbrukspolitik, handelspolitik eller korruptionsbekämpning.

Detta förslag hade i våras bearbetats genom att ”byta namn på saker som kan leda tanken till en superstat” (vilket fick något ägg på SvD:s ledarsida att hävda att förslaget inte innebär någon ”superstat”). Till 96 procent är det samma usla förslag som röstades ner i Nederländerna och Frankrike. Minus oberoende centralbank, plus ytterligare vaga mål som ursäktar godtycklig maktutövning. Alltså om möjligt ännu sämre ur frihetlig synvinkel.

I och med att detta fördrag blir EU:s grundlag och rättighetsstadga, så blir det omöjligt att ens drömma och teoretisera om att EU ska få en liberal och maktbegränsande sådan. Europafederalismen som tanke är slagen i spillror. Jag förstår uppriktigt sagt inte alls varför inte liberala EU-federalister är mest förbannade av alla. Vad har ni att säga nu, Fredrick Federley, Annie Johansson, Maria Weimer m fl? Vill ni som liberaler försöka stoppa cementerandet av vid och godtycklig överstatlighet, eller ska ni som federalister hjälpa till att utöka den?