Så lät det då

 
Den 14 maj 1979 varnar statstelevisionens Rapport för att diskoteken hotar att slå ut dansbanden, ett helt okritiskt snyftreportage regisserat av Musikerförbundet. Dock innehållande en helskön DJ och diskotekägare som inte vill veta av de ”medvetna” 1970-talsmusikerna: ”De spelar sådan där ’samhällskritisk’ musik som ingen kan dansa till.” Obetalbart.

Rasmus Fleischer har dykt djupare i frågan och skrivit ett papper om Musikmekaniseringen, vilket han även bloggat om. Diskomusiken beskrevs ungefär som jazzen under ”dansbaneeländet” som mentalt passiviserande av ungdomen. Argumentationen vilar även på protektionistisk antiamerikanism, med varningar för ”coca-colakultur” och ”importerad sörja”. Fleischer beskriver hur Musikerförbundet med dylik retorik lyckats ta betalt för i princip allt spelande av musik och utvidgat sin intäktsbas. Någon ”synthskatt”, som en del av förbundets medlemmar krävde för att hejda den ”orättvisa” konkurrensen från mekanisk musik på 1980-talet, blev det dock aldrig.

Att Musikerförbundet har en lång och skamlig historia av att vilja hejda allt nytt har även jag bloggat om. Med alarmistisk/epidemiologisk retorik och sedvanlig antiamerikansim försökte Musikerförbundet först varna för jazzmusiken när denna kom på 1920-talet (och konkurrerade ut de större orkestrar som spelade traditionell musik). När jazzen accepterats på 1930-talet ville man fortfarande inte acceptera att utländska musiker kom hit och spelade. Den 17 oktober 1937 ordnade Musikerförbundets Stockholmsavdelning en demonstration mot att utländska musiker fick arbetstillstånd i landet, föranledd av att Freddie Brethertons engelska orkester tillåtits spela på Grand Hôtel. ”Go home!” i 1930-talstappning.