Så var är ni nu krigsmotståndare?

När den aggressiva parten är en verkligt militaristisk och fascistisk diktatur, en sådan som faktiskt låter mörda oppositionella, deporterar och fördriver folk av annan etnicitet, invaderar i syfte att ta kontroll över landet, utnyttjar naturresurser för politiska syften och drillar en nationalistisk kader av underlydande, då är det märkligt tyst från ”fredsvännerna” som aldrig tvekar att bespotta ett säkert mål som USA. Men jag kanske har fel?

I så fall ses vi kanske på lördag utanför ryska ambassaden. Magasinet Neo m fl ordnar manifestation mot det ryska ledarskapets aggression mot Georgien.

Det slår mig att situationen är kusligt lik den Margaret Thatcher beskrev 1976:

”The Russians are bent on world dominance, and they are rapidly acquiring the means to become the most powerful imperial nation the world has seen.
The men in the Soviet politburo don’t have to worry about the ebb and flow of public opinion. They put guns before butter, while we put just about everything before guns.
They know that they are a super power in only one sense—the military sense.
They are a failure in human and economic terms.
But let us make no mistake. The Russians calculate that their military strength will more than make up for their economic and social weakness. They are determined to use it in order to get what they want from us.”

Då säkrades freden av att några länder stod upp och höll den militära ambitionen stången så länge att den auktoritära statens sociala och ekonomiska tillkortakommanden fällde den. Sverige var inte bland dem. Har vi lärt läxan den här gången?