Så vinner du debatten ? även om du har fel

Okunnighet är styrka. I alla fall om man vet att använda den rätt. Inte minst för den som debatterar mot någon på nätet finns, i ordets sanna bemärkelse, idiotsäkra retoriska knep att ta till för att hamna i överläge i en debatt nästan oavsett hur fel man har. Ja, rörande de här retoriska greppen underlättar det vanligen att vara helt fel ute från början.

Nyfiken? Då kör vi.

”Den ömma tån”. En riktig klassiker. Om folk reagerar på vad du skriver och påpekar att du har fel, och du känner för att framhärda, så kan du alltid dra till med ”där verkar jag visst ha trampat på en öm tå”. Det står dig dessutom fritt att fabulera om vilka lömska motiv och dolda uppfattningar som utgör den ”ömma tå” hos dina meningsmotståndare, så kan du känna dig riktigt finurlig istället för korkad.

Folk är exempelvis generellt lite känsliga för det där med rasism, eftersom det är en primitiv uppfattning som nästan ingen vill förknippas med. Därför är det närmast idiotsäkert att om du utmålar några som rasister som inte är det så kommer de att reagera, och då kan man säga att man visst verkar ha träffat ”en öm tå”. Eller ”öm punkt” som det fick heta i svallvågorna efter Centrum mot rasisms Nogger Black-utspel, för att ta ett exempel på när det användes.

”Varför blir du så arg?” Det var när Maciej Zaremba var på Stureplanscentern som han uppmärksammade detta knep. Någon kan fullkomligt dominera en debatt med argument och patos. Desto större anledning att kontra med ”Varför blir du så arg/uppjagad?” Det är nämligen förbjudet i meningsutbyten, inte minst i Sverige. Den som först utpekas som arg har förlorat. I boken ”Fallet Nogger Black” beskrivs kritikerna mot glassbojkott genomgående som arga, oavsett hur syrligt satiriskt de skriver (varför ägnar de sig alls åt att skriva om de inte är arga?). Däremot beskrivs aldrig Centrum mot rasism som arga, trots att de hotade med juridiska åtgärder och bojkott mot en lakritsglass. Fallet var därmed avgjort.

Det här är nu inte bara ett svenskt grepp, jag ser att pösmunken Bertrand Russell använde en variant på sin tid, och att en del som borde veta bättre fortfarande imponeras.

”Jag har fått elaka mail!” Det här är det närmast vattentäta försvaret mot varje debatt på nätet. Har du skrivit något som väcker reaktioner finns det med största sannolikhet bland argument och omdömen några överilade ord skrivna i affekt, säkert också några riktigt klumpiga personangrepp och epitet i personliga mail. Annars kan du säkert hitta något förklenande om du letar ordentligt bland kommentarerna. Lyft fram dessa övertramp så slipper du svara på mer seriösa invändningar, och kan dessutom framstå som martyr.

I detta syfte kan du även spara kritiska och plumpa mail till ett lämpligt tillfälle, och göra en wag the dog. Anta att en frilansjournalist, som vi kan kalla Fredrik Krohnman, postar en genomgång på sin blogg av hur en kulturjournalist, som vi kan kalla Ulrika Kärnborg, skrivit en recension som bär ska vi säga besvärande likheter med en tidigare recension, av en person vi kan kalla Olle Svenning. Då är det perfekt läge för Ulrika Kärnborg att lyfta fram att hon minsann fått otrevliga mail, samtidigt som hon i en passus insinuerar att bloggare skulle vara ett upphov till detta hat mot betalda journalister. Båda finns ju på det där ”nätet” gubevars. De gamla mailen har därmed räddat dig undan seriös kritik. Detta kan du hävda med obefläckad självrättfädighet eftersom du självklart numera raderar läsarreaktioner från det ”hatiska” nätet, och därför inte har en aaaning om att ditt plagiat uppmärksammats.

Ska vi kalla det Härskartekniker 2.0?