Siewert Öholm, möt Ed Glaeser

Tisdagens diskussion kring medier och moralpanik utifrån min rapport på Timbro blev gemytlig och bra. Siewert Öholm, som skulle ge moralpaniken ett ansikte, tog på en direkt publikfråga avstånd från förbud och statliga ingrepp eller medial ensidighet som ett sätt att få folk mer moraliska, bara en sådan sak. Inte heller nämnde han något om att det skulle ha varit bättre förr, något som annars torde ha legat nära till hands för någon som hade del i den tidens medieklimat.

Istället fick jag finna mig i att bli anklagad för att mesa mig när jag i rapporten redogör för Medierådets roll i debatten som balanserande. Det blev även missförstånd i en del referat, bland annat hos Dick Erixon, om att jag inte skulle vilja lägga ner myndigheter med opinionsbildande och informerande uppdrag. I rapporten tar jag upp ett antal argument för Medierådet (och Filmcensuren) och anför vad som kan sägas till stöd för dem, innan jag landar i slutsatsen att de bör läggas ner. Om det gör mig till undflyende (eller sopad banan med, på akademiska) att beakta de bästa argumenten även för slutsatser jag inte delar, ja, då är jag en råtönt.

Icke förty var det en viktig synpunkt som Siewert Öholm kom med, som jag bland annat utvecklar I min kommande bok. Även om staten informerar korrekt (och det var ju den förvånande slutsatsen i detta fall) ligger det en fara i att låta staten tänka åt oss. Under etiketten ”mjuk paternalism” har detta blivit en allt populärare åtgärd på många områden, huvudsakligen genom statliga försök att ändra beslutssituationen och andra försök till attitydpåverkan. Statliga informationskampanjer, krav på varningstexter, utbildning och liknande åtgärder räknas ofta till denna kategori.

Glaeser om mjuk paternalism
Ekonomen Ed Glaeser har i artikeln ”Paternalism and psychology” riktat ett flertal tunga invändningar mot att sådana åtgärder egentligen skulle vara ”mjukare”. Varningar för att vissa aktiviteter är farliga eller omoraliska fungerar för det första som en skatt, som ger en nyttoförlust för den bortskrämde konsumenten. Samtidigt finns ingen anledning att anta att varningarna skulle vara rationella och korrekta. Incitamenten för en politiker att fatta korrekta beslut och söka korrekt information rörande allas matvanor, eller en väljares incitament att söka information om och välja politiker utifrån detta ställningstagande är exempelvis betydligt mindre än vars och ens beslut rörande vad de själva ska äta.

Som jag påpekat exempelvis här och här är den bakomliggande folkhälsoideologin i sig en rationalisering för att maximera ”påverkan” på kollektivet snarare än att hålla kommunikationen i enlighet med fakta och sanning. I Storbritannien är det en uttalad strategi från The Cabinet Office att information och annonskampanjer ”ska fokusera på kortsiktiga och personliga kostnader, till exempel att man blir mindre attraktiv, hellre än långsiktiga hälsovinster”.

Men vill vi ens ha en fungerande mjuk paternalism? En sådan är, påpekar Glaeser, situationsspecifik och individuellt anpassad och just därför svårare att kontrollera och rösta om. Ett exempel är den ”mjuka paternalism” som staten utövar mot homosexuellas livsstil genom att inte godkänna och argumentera mot homosexuellas äktenskap. Hade denna moraliska aversion tagit sig uttryck i ett försök att beskatta homosexuella hade åtgärden varit betydligt lättare att kontrollera och motverka på demokratisk väg.

Mobbning och integritetskränkningar

En framgångsrik mjuk paternalism skapar också hat och uppdelningar mellan människor. Genom att vissa sätt att leva etableras som oansvariga möter människor som lever så – exempelvis röker, inte vill sopsortera eller är tjocka och äter en glass – ett moraliskt stigma som gör deras liv svårare. Paternalisterna räknar med, och uppmuntrar detta stigma. I Cass Sunsteins och Richard Thalers nypaternalistiska bibel Nudge föreslås åtgärder för att kontrollera grannens elkonsumtion genom att förbrukningarna jämförs med varandra och kanske rentav offentliggörs. Därmed förväntas vi i civilsamhället bevaka varandra och mobba in avvikare i fållan, ett beteende som alltså ska initieras och uppmuntras av staten. På samma sätt ska hemmets integritet invaderas genom elmätare som tickar, blinkar eller ger ifrån sig oljud om vi till äventyrs överskrider vår tilldelade ranson. Sådana beslut är redan på väg genom EU:s energidirektiv.

Likaså får vi med mjuk paternalism en regering och byråkrati som blir framgångsrik och skicklig på att manipulera människors uppfattningar och värderingar. En sådan ordning går på tvärs mot demokratins väsen – där medborgarnas värderingar och uppfattningar kommuniceras till makthavarna som rättar sig efter dem, inte tvärtom – och kommer förmodligen när den väl finns inte bara eller främst att användas till enskilda människors fromma.

Slutligen fungerar en framgångsrik mjuk paternalism som en inkörsport till hård paternalism. Så började exempelvis åtgärder mot rökning som ”mjuk paternalism”; information och sedermera varningstexter, men kom att följas av en alltmer långtgående stigmatisering av rökare, med beskrivningar av deras dåliga personliga karaktär, propaganda för folkhälsoideologin i namn av antirökkampanjer och censur av filmer och retuschering av foton där rökning förekommer. Dessutom av en allt hårdare paternalism med höga skatter och alltmer långtgående förbud mot var man får röka, till och med mot rökning utomhus som inte utgör någon hälsofara för andra över huvud taget och på krogen (dit ingen går för att vara hälsosam).

Glaesers argument bekräftas av att attitydpåverkande kampanjer visat sig vara ineffektiva mot hur folk lever, men gör dem mer sympatiska till restriktiva politiska åtgärder. På Nya Zeeland kunde man efter en kampanj för måttligt drickande konstatera att medan beteendet inte ändrats så var ”de personer som tagit del av kampanjen var mer positivt inställda till alkoholpolitiska åtgärder mot tillgänglighet, prissättning och reklam jämfört med de hushåll som inte exponerats för kampanjen”. I folkhälsokretsar används detta som argument för att kampanjerna ändå fyller en funktion. Detta bekräftar att den mjuka paternalismen bara är en strategisk förevändning för att i framtiden kunna införa hårdare restriktioner.

Den mjuka paternalismen låter sig inte utvärderas särskilt lätt, inte minst på grund av deras vaga karaktär. Den mjuka delen av antirökningskampanjen kan ses som en framgång i exempelvis USA där rökningen minskade efter att information om dess hälsorisker släppts, men bara om man blundar för den hårda förbuds- och mobbningskampanj som bara accelererat därefter. Rökare har beskrivits som hänsynslösa i statlig propaganda, förbjudits bort från social gemenskap i snart sagt alla lokaler, de straffbeskattas för sin vana och deras gärning raderas till och med från historiska bilder på frimärken och i böcker. Det senare visar att rökningen fått rollen av ett religiöst tabu, det finns ingen möjlighet att rättfärdiga sådana åtgärder på rationella eller hälsomässiga grunder. Sett i det perspektivet är den mjuka paternalismen inte lika framgångsrik, och definitivt inte mjuk.

Därför bör staten hållas borta från informationsinsatser och andra ”mjuka” åtgärder vare sig de rör filmer, dataspel, nöjen eller levnadsvanor.