Socialister som talar maktspråk

Enligt den så ofta åberopade Goodwins lag har socialisten Magnus Ljungqvist nu förlorat debatten om yttrandefriheten.

Nazireferenserna åsido är hans inlägg ett studieexempel på hur yttrandefrihetens fiender vanligen agerar. Försvar av censur som princip är sällsynta, även om det förekommit (min replik här). Det vanliga är istället att när yttrandefriheten kränks a) Säga att just det här inte omfattas av yttrandefriheten och b) Attackera dem som i det konkreta fallet försvarar exempelvis pornografi, Åke Greens rätt att predika eller karikatyrer av Muhammed för att vara snuskhumrar, homofober och islamofober, och på så vis reducera frågan till ett lumpet särintresse.

Ljungqvist adderar till detta socialisternas favoritknorr c) Hävda att frågan inte handlar om yttrandefrihet, utan om vem som har ”makten”. Det skulle rentav vara den intressanta frågan, och enligt Ljungqvist avgörande för vem som ska yttra sig eller inte. Att tala om rätten att yttra sig i termer av ”makt” är att säga att friheten inte gäller alla. Den det är mest synd om får tala, samt sätta munkavle på alla som vederbörande finner misshagliga.

Nog för att man i så fall skulle kunna ifrågasätta varför ”makten” inte skulle ligga mer hos exempelvis en kulturskribent och chefredaktör som Mohamed Omar än hos en refuserad konstnär som Lars Vilks. Men det är inte maktrelationen som är det primära. Yttrandefriheten gäller alla. Punkt. Och den gäller särskilt budskap som några anser vara produkter av en obehaglig människosyn eller ”kränkande”. Yttrandefriheten skyddar rätten att avvika.

Ljungqvists attack visar varför det är så viktigt att hålla fast vid yttrandefriheten som princip och i varje läge. Det räcker med ett enda undantag för att den som försvarar varje annan kränkning ska kunna attackeras enligt Ljungqvists strategi, att misstänkliggöra frihetsförsvaret för att vara sympati med låga syften. Denna strategi kan sedan användas igen och igen och igen, den är yttrandefrihetens verkliga akilleshäl.

Som jag skrivit tidigare kan jag hålla med om att den estetiska och etiska debatten kring ett verk ofta är intressantare. Men den blir bara intressant om yttrandefriheten är tryggad. Aldrig dessförinnan.