Socialliberal replik

Oscar Sundevall har med anledning av min artikel i Liberal Debatt skrivit en replik till försvar för positiva rättigheter som till vissa delar är värd att besvara.

Sundevall menar att man inte kan göra någon meningsfull distinktion mellan positiva och negativa rättigheter, eftersom även de senare kostar pengar att upprätthålla och därför kan förmodas landa på andra än dem som orsakar kostnaderna. Jag ser inte detta som någon avgörande invändning mot distinktionen därför att med positiva rättigheter är hela idén att staten ska ägna sig åt att dela ut resurser som ursprungligen var någon annans, det finns heller ingen gräns för när detta uppdrag är slutfört om man väl lägger den makten i politikernas händer.

Negativa rättigheters upprätthållande skapar ingen sådan dynamik. Kostnader kommer inte per huvud att motsvara vad vederbörande betalt in, men det är inte konstigare än att några gäster vid buffébordet käkar mer än andra eller att några som betalat för en försäkring för ut sin premie och andra inte (eftersom ingenting hänt dem). Visst kommer vissa avvägningar att behöva göras inom nattväktarstaten, behovet av statskonst kommer ingen politisk teori runt, men något sluttande plan mot en växande statsmakt handlar det inte om, särskilt inte om statens avgifter tas ut frivilligt istället för via skatter.

(Jag noterar att Sundevalls länk går till en bok som tom döms ut av samma sidas recensioner som tillförandes föga nytt, och att en av författarna är den smått ökände Cass Sunstein, mannen bakom termen ”libertariansk paternalism”. )

Den andra relevanta invändningen är helt enkelt att Sundevall menar att frihet skapas av staten, och bland annat betyder att människor det är synd om (eller som socialliberaler tycker om att tycka synd om, typ alla handikappade) inte är fria. Det skulle bland annat röra alla som har fysiska förutsättningar som ”innebär att deras livsmöjligheter har kringskurits”. Staten ska enligt fortsättningen på denna fantasivärld ha i uppgift att bota alla krämpor och likställa allas fysik.

Enligt mitt enkla sätt att se på saken är man inte mindre fri för att det är synd om en, det är två helt olika saker. Bör så vara också, för annars görs vi till trälar under andras lidande (eller än vidare: under alla grupper som politiker tycker det är synd om). Att det är synd om någon innebär inte att han/hon eller staten har rätt att tvinga andra människor att göra dem till målet för deras liv. Betyder det att liberalen inte vill hjälpa dem som har det svårt? Absolut inte, men ingen ska inbilla mig att det behövs en stor stat som tvingar av människor pengar för att det lilla fåtal som inte klarar sig på egen hand och utan egen förskyllan hamnat i svårigheter ska få hjälp (en stat som lik förbannat aldrig finns där när cancersjuka fyrabarnsmammor vräks från sina lägenheter eller multihandikappade ungar ska få åka på sommarläger.)

Så ser principerna ut och där tycker jag och Sundevall helt enkelt olika, vilket har implikationer för vilken politisk ordning vi förespråkar. Gott så. Det är dessutom så vist ordnat att den ordning Sundevall förespråkar, där staten lovar att det inte ska vara synd om någon, kosta vad det kosta vill, har en term: socialliberalism. Den ordning jag förespråkar, där politikens ledvärde är individens frihet och fria marknader (alltså frivilligt utbyte mellan människor) har också en term: liberalism.

Jag har inte förnekat att socialliberalismen är en del av den liberala traditionen historiskt, eller att socialliberaler kan vara väldigt nära liberaler. Min poäng är att socialliberalismens principer medger även motsatsen och att socialliberaler sällan är särskilt liberala. Det är ohederligt av Sundevall att inte nämna att de första socialliberalerna, t ex Mill, var på det klara med att de förespråkade en blandning av socialism och liberalism. Alltså något annat än socialism lika mycket som något annat än liberalism (jag är därför inte helt nöjd med rubriken, det finns som jag skriver socialliberaler som är väldigt nära den liberala frihetspositionen). Rawls ägnas implicit ett stycke, och det råder ingen tvekan om att han är socialliberal snarare än liberal.

Vad övrigt är, är förvirring och kontrafaktiska historiespekulationer. Sundevall gillar Bismarck och menar att det stod mellan välfärdsstaten eller kommunistiskt förtryck. Jämfört med det senare är naturligtvis nästan alla system aptitliga, men det gör också argumentationen desto mer ohederlig. En tysk hade några decennier senare kunnat rättfärdiga sin röst på nationalsocialisterna, som ordnade betydligt större välfärdsstat än Bismarck, med samma argument (många gjorde det). Jag köper inte premissen att i det protektionistiska Bismarcktyskland så var det människors långtgående friheter och väl skyddade rättigheter som var det stora problemet.

Sundevall menar dessutom att det skulle vara ohederligt av mig att exemplifiera med Niklas Ekdal. Där hänger jag inte med alls. På vilket sätt skulle Ekdal inte vara socialliberal?

(Jo, och så drar Sundevall den där om Nozick också, fattades bara annat. Kommenterat i annat sammanhang här.)