Socialliberalism i Västerbottens-Kuriren

Ola Nordebo hade igår en krönika i VK kring min artikel om socialliberalismen. Trots att han själv definierar sig som ”inte bara lös, porös, aningslös socialliberal i största allmänhet, utan därtill frisinnad anhängare av en restriktiv alkoholpolitik” är det lite kul att se att Nordebo ändå är positiv till min kritik – som han kallar ”befriande, eftersom den går emot vänsterströmmen i svensk debatt och rensar i det värsta missmodet” – och håller med om min huvudpoäng att ”socialliberalismen riskerar att bli onödigt klåfingrig med en övernitisk tro på att politiken kan lägga verkligheten till rätta”.

Därefter kommer försvaret av den socialliberala positionen, och vad jag förmodar ska föreställa kritik mot min egen position:

”Men problemet med det väldigt teoretiska, sterila frihetsbegrepp – i hög grad befriat från insikten om att reella målkonflikter existerar och att världen inte alltid är en lycklig bullerby där alla är glada och framgångsrika – som vägleder många av socialliberalismens kritiker är att det briljerar på papper men fallerar i en komplex och konfliktfylld verklighet.

I den bästa av världar skulle kanske välfärdssystem, vissa gemensamma institutioner och positiva rättigheter inte behövas. Socialliberalismen kan framstå som obegriplig för den som isolerar frihetsbegreppet från människors interaktion och samlevnad.”

Vad teknokrater och socialliberaler inte kan begripa är att den renodlade liberala frihetstanken inte bygger på något slags idyllisk avsaknad av målkonflikter eller problem. Den bygger på tanken att det är individen som har att väga olika goda (och olika problematiska) handlingsalternativ mot varandra. Det är vad frihet handlar om, att låta människor själva väga festkvällar mot baksmälla och nedsatt arbetsförmåga dagen efter, karriär mot nöje, kärleksrelationer mot aktiv fritid och semesterdrömmar mot pensionssparande. Det faktum att vi gör olika prioriteringar är en av de saker som gör en centraliserad statsmakt så olämplig att sköta sådana avvägningar åt oss alla i klump.

Socialliberalismens och teknokratins förment finkalibrerade avvägningar är i själva verket klumpiga försök att kollektivt och för alla diktera vad lärande människor på marknader med fri konkurrens klarar betydligt bättre och mer sofistikerat på egen hand, problem och ofullkomligheter till trots. Det förment förnuftiga i att (låta staten) tänka, prioritera och handla åt alla andra döljer en allt annat än realistisk syn på människan, en överskattning av fåtalet vid makten och en grav underskattning av flertalet förmodade undersåtar.