Står miljörörelsen inför en bra och nödvändig splittring?

Ronald Bailey på Reason har en mycket läsvärd artikel om teknikoptimistiska miljövänner. Detta med anledning av miljöaktivisterna Michael Schellenberger och Ted Nordhaus. Schellenberger och Nordhaus (S/N) väckte stor uppmärksamhet när de för några år sedan dödförklarade miljörörelsen. Den har blivit ett domedagsinriktat särintresse med en agenda av tillväxt-, invandrings- och globaliseringskritik, vilket är en sorgligt otillräcklig agenda för att komma tillrätta med den globala uppvärmningen.

Nu har S/N kommit med en bok där de istället formulerar en internationalistisk och teknik- och utvecklingsoptimistisk vision där människor ska kunna leva säkra och fria liv. Längs dessa stridslinjer förutser de en delning av miljörörelsen. Onekligen en splittring som är bra och nödvändig.

S/N pläderar bland annat för att global uppvärmning inte ska isoleras som ett miljöproblem, utan även behandlas som ett fattigdoms-, energi-, arbetstillfälles- och matproblem. De argumenterar mot koldioxidrestriktioner i form av avgifter och skatter eftersom det sätter fattigas välståndsutveckling mot miljöhänsyn (och är i detta liberalare än koldioxidskatteförespråkaren Johan Norberg!). Lösningen skulle istället vara massiva investeringar i energiutveckling, som ändå kostar betydligt mindre än Kyotoprotokoll och andra restriktionsåtgärder.

Mot det sistnämnda invänder Ronald Bailey förtjänstfullt (liksom Johan Norberg i ovan länkade artikel) att teknisk utveckling lika gärna kan hämmas av statliga investeringar och regleringar, och att en anledning till energisektorns dåliga innovationsklimat är just överreglering.

Det går snabbt i miljödebatten nu. Från de unkna drömmarna om planekonomi, starka ledare och klåfingrig reglering, handlar spetsdiskussionen nu om staten har någon roll alls att spela när vi löser problemen kring den globala uppvärmningen. Man kan bli utvecklingsoptimist för mindre.