Statens förmyndarpropaganda

Ibland när man diskuterar om staten alls ska ägna sig åt opinionsbildning kommer invändningen att staten väl ändå måste få ordna informationskampanjer om att alkohol och andra droger är farliga. Det kan tyckas vara harmlöst även för den som varnar för det demokratiskt tvivelaktiga i att staten styr medborgarnas attityder och värderingar istället för att styras av dem.

Så är dock inte fallet. För det första kan konstateras att informationskampanjerna inte har någon effekt på alkoholkonsumtionen. I Griffith Edwards (red) ”Alkoholpolitik – för bättre folkhälsa” slås fast att ”de flesta kampanjer uppvisar begränsade effekter på mottagarnas uppfattningar och attityder samt ingen effekt på den självrapporterade konsumtionen”. Rena effektivitetsskäl talar alltså för att de upphör.

Till detta kommer demokratiskäl. Det visar sig nämligen att statliga informationskampanjer har effekt på medborgarnas politiska värderingar. På Nya Zeeland kunde man efter en kampanj för måttligt drickande konstatera att ”de personer som tagit del av kampanjen var mer positivt inställda till alkoholpolitiska åtgärder mot tillgänglighet, prissättning och reklam jämfört med de hushåll som inte exponerats för kampanjen”. Med statliga ”informationskampanjer” ändras alltså människors politiska värderingar. Staten styr opinionen mot en positiv inställning till statliga förbud och förmynderi.

Desto mer graverande som denna opinionsstyrande effekt är väl känd i statsapparaten sedan över tio år. Det var nämligen då staten via Folkhälsoinstitutet finansierade boken där jag läser detta. Kommer förmodligen att försöka posta en recension av ”Alkoholpolitik – för bättre folkhälsa” här på bloggen eftersom den är ett tydligt exempel på folkhälsoideologin och dess skakiga empiriska grund.