"Statskupp" sade Bull

”Välfärdssamhället så som vi känner det idag kan vara borta om 15-20 år.” Så säger Stefan Carlén i en folkhemsnationalistisk artikel av Dan Josefsson. Tesen är att det pågår ett avvecklande av folkhemmet, i ultrarapid. Jag måste säga att det går jävligt långsamt. Av totalt femhundra myndigheter har regeringen lagt ner en hundradel. Fastighetsskatten flyttades och blev en flyttskatt och den där tusenlappen i en som fördelningspolitiskt bidrag utformad skattesänkning är det bästa regeringen åstadkommit.

Samtidigt sväller statens mandat och aktionsmöjligheter i rekordtakt rörande övervakning, överstatlighet och i kriminaliserande av moralbrott. Det är den verkliga statskuppen, och det går fort nu. Men låt oss lämna detta därhän med noten att det i sig pulvriserar Josefssons världsbild om en regering med avsikt att minska statens makt. Dessvärre.

Josefsson skriver att han är ”stolt” över det svenska folkhemmet, han fullkomligt jäser över av sentimentalitet över svenska politiska institutioner. Denna välfärdsnationalism är en av vår tids kanoniserade myter, lika omotiverad och korkad som då nationalismen gällde tronen och flaggan. Ändå handlar en stor del av den politiska debatten om vem som kan krama staten mest och misstänkliggöra andra för att inte vara lika passionerade i sin kärlek till den stora staten. Se exempelvis PM Nilsson, här.

Vad är det som motiverar den pompösa ”stoltheten”? Om den svenska utbildningen är en sådan kronjuvel, varför har vi då inga universitet bland världseliten eller elever som hävdar sig bättre än andra i kunskapstest? Den svenska sjukvården fyller era bröst med sådan stolthet, trots att det räcker med sommar och semester för att den ska hota att helt braka samman, med en vardag präglad av köer och usel tillgänglighet (om än hygglig vård för den som kommer fram) Eller är det lönenivåerna i de offentliga monopolen ni vill skryta med? Förvisso en besparing för statskassan, men man tenderar att få vad man betalar för, vilket den ständigt sammanträdande och fikande personalen (med ett fåtal eldsjälar som bränner ut sig) och den svällande ajabajabyråkratin bär vittne om. Är det den ”sociala” bostadspolitiken, med köer, låsningar och mygel i Stockholm och subventionerade rivningar för att hålla hyrorna uppe i mindre orter, ni vill hålla fram? Josefsson nämner ATP-systemets popularitet, men inte att det byggde på orealistiska löften som redan börjat urholkas (fråga pensionärsorganisationerna om det) eller att pengarna förfuskades genom att AP-fondernas reala avkastning mellan 1960-1993 var negativ –0,7 procent. Nilsson menar att integrationen i Sverige fungerat väl med generöst tillhandahållen utbildning, bostad och försörjning. Visst, men inte jobb och egen försörjning. Bättre (och dyrare) än i Frankrike, men sämre än i USA.

Och hur ställer sig svensknationalistiska välfärdskramare till att välfärdsnationalismen sväller i varenda land? Britterna har på 2000-talet fördubblat anslagen till sitt nationella sjukvårdssystem utan andra resultat än köer, ständiga och allt mer militanta ransoneringsförslag och grasserande sjukhussjuka. Ändå är NHS en nationell stolthet som ingen politiker vågar röra. USA har social security enligt ATP-modell, förslag om en svensk reform där folket får placera en liten del av obligatoriska inbetalningar själva har mött fanatiskt motstånd.

Monopolen och den låga kännedomen om alternativ gör att man i varje land kan inbilla sig att man trots allt har det bäst. Det kunde varit värre, lyder den ständiga skrämselpropagandan. De ständiga bristerna gör samtidigt välfärdsfrågorna ständigt politiskt aktuella, med monopolsystem finansierade av höga skatter kan få vända sig till andra än politiker. Den som kramar välfärdsstaten mest får röster av folk som berövats möjligheten att lösa frågan på egen hand. Därav den offentliga lögnen om välfärdsstatens förträfflighet, samtidigt som ingen privat middag förlöper utan skräckexempel på hur sjukvård, äldreomsorg eller skola (inte) fungerar i praktiken. Och därav Josefssons militanta motstånd mot minsta möjlighet att köpa faktiskt sjukvård istället för att hålla tillgodo med den offentliga kölappen eller sätta sina barn i en bättre fungerande skola. Systemet bygger på att hålla undersåtarna i samma fålla.

Folkhemmet har alltid varit en unken nationalistisk myt som förenat det sämsta av höger och vänster. Staten som den omhändertagande fadern i ett land där ingen annan någonsin tillåts bli vuxen, ska det vara något att vara stolt över? Den där ”statskuppen” kan inte gå fort nog.