Svennis vs Sahlin

Alltid sköna Per Gudmundson jämför i dagens SvD Mona Sahlins partiledartillträde med Sven-Göran Erikssons tillträde som manager för Manchester City (City brukar ju annars kompareras med en annan variant av den stora röda satan). Svennis har gjort ”revolution”, Sahlin har tillsatt några utredningar.
Gudmundson måste ha missat matchen igår, annars hade han nog kunnat konstatera att den stora skillnaden mellan Svennis och Sahlin är att när Svennis smäller massiva stålar på multikulti, så ger det resultat. Nedum Onuohas omisskänneligt brittiska förarbete till brassen Geovannis delikata 2-0 är integration taget till konstnärskap. Oavsett vad vi får för Sahlins (nåja, dina och mina skattepengar) utlovade 15 miljarder så kommer det inte att vara i närheten.
Det skiljer också i förutsättningarna. Gudmundsson skriver att City var ”fallfärdigt”, men det är inte riktigt sant. På planen igår fanns inte mindre än fem talanger som stigit genom Citys ungdomsled; nämde Onuoha, landslagsbacken Micah Richards, mittfältarna Stephen Ireland och Michael Johnson och i mål Kasper Schmeichel. Det kallar jag återväxt! Och det kan inte på samma dag jämföras med de myglande  slagskämparna i ett idémässigt förfallet SSU.