Sydsvenskan avslöjar: Al Capone står fortfarande för spritförsäljningen i Chicago

Det riktigt frustrerande i drogdebatten är att förbudskramare kan komma undan med precis hur dumma och naiva påståenden som helst. Hur Ola Carlsons ledare i gårdagens Sydsvenskan kunnat passerar någon som helst faktagranskning eller kvalitetskontroll begriper jag inte.

Carlson skriver exempelvis raljant om att många länder och organisationer i världen utanför Sverige,  från människorättsorganisationer och latinamerikanska expresidenter till EU-kommissionen som faktiskt utrett frågan har ”en föreställning om att det så kallade kriget mot droger, lett av FN och USA, är ett fiasko.”

En ”föreställning”!? Ett krig som befolkar fängelserna, korrumperar hela statsapparater och leder till mord och våldsutbrott, samtidigt som bruket är som allra högst i landet som krigar mest (I USA har 16 procent av befolkningen provat kokain mot under fyra procent i Nederländerna och andra europeiska länder) och där en kraftsamling från FN under tio år inte rubbat bruket en millimeter, om inte det utgör ett fiasko för kriget mot narkotikan är jag väldigt nyfiken på vad som skulle krävas för att herr Carlson skulle finna detta uttryck motiverat.

Och det blir bara dummare och dummare.

”Drogliberalism bygger på ett önskescenario. Som om maffian skulle dra sig tillbaka om den utsattes för konkurrens.”

Eeeeeh. I Sydsvenskans föreställningsvärld är det fortfarande Al Capone som står för spritleveranserna i Chicago förstår jag. Tror Carlson verkligen att folk skulle fortsätta att handla av snubben på plattan med enorma påslag för att ha fraktat in påsar i ändtarmen om de istället kunde handla röka av sin lokala ekologiska odlare och roliga piller av läkemedelsbolagen? Varför då? Av sentimentlitetsskäl? Väx upp. Det fanns ingen som handlade sprit av maffian efter att förbudstiden avskaffades, den var för dyr och för dålig. Sak samma med droger. Legala marknader gör illegala marknader onödiga (om de inte är för hårt beskattade eller reglerade, dvs förbud i lättvariant).

Carlson gör sig också till talesman för myten om marijuana som ”inkörsport” till tyngre droger genom att peka på det självklara i att utbudet ofta finns på samma illegala marknad (hint, det är för att de är illegala). Men det är ju bara att titta på vilken undersökning som helst (CAN ”Omkring två tredjedelar [av dem som prövat narkotika] har enbart använt cannabis (hasch/marijuana) medan 5-10% enbart använt annan narkotika.”) över narkotikaanvändande världen över. En lätt drog som marijuana ligger skyhögt över hur många som prövar tyngre droger. Majoriteten som prövar lättare droger fortsätter inte.

Carlson avslutar med ett försök till ideologiskt försvar för livsstilsreglerande förbud:

”En sann liberal tror i själ och hjärta på individens frihet. En sådan ter sig omöjlig under inflytande av droger.”

Som politiskt påstående blir detta nonsens. En frihetsinskränkning följer av andras våld eller hot om våld, och det sker ju inte när någon frivilligt tar droger. I en mer metaforisk mening finns en populär myt om att droger tar ifrån människor deras självbestämmande och möjlighet att välja. ”Att använda droger är fel eftersom det är omoraliskt och det är omoraliskt därför att det förslavar sinnet och förstör själen” kan det exempelvis låta i dagens debatt om narkotika.

Jacob Sullum, senior editor på Reason Magazine, riktar i boken Saying yes. In defense of drug use (2003) två välunderbyggda invändningar mot detta resonemang. För det första är det bara en minoritet som upplever beroendesymptom av något slag i sitt användande av droger. Till och med för heroin visar studier att bara omkring var tionde användare bli beroende, den stora majoriteten är ”vare sig fysiskt eller socialt dysfunktionella, de använder inte droger dagligen och de verkar inte behöva någon behandling.” 23 procent av heroinanvändare uppger sig någonsin ha upplevt något slags beroende av heroin, att jämföra med exempelvis 15 procent för alkohol och 32 procent för tobak.

Att uppleva ett sug är fortfarande väsenskilt från att sakna vilja. Många som missbrukar även crack eller kokain gör det i omgångar där de tappar kontrollen, med dagar och veckor däremellan då de trots suget inte använder drogen. 93 procent av dem som prövat crack använder det inte ens en gång i månaden.

För det andra innebär inte ens ett beroende att man är i avsaknad av vilja eller att drogen har en i sitt våld. För dem som verkligen är beroende av droger som exempelvis heroin är det ändå en betydande majoritet som helt enkelt växer ifrån bruket i trettioårsåldern. Sociologen Charles Winnick bedömde på 1960-talet att det kan handla om två tredjedelar för vilka ett beroende är något de avslutar helt själva. Bland veteraner som i Vietnam var beroende av heroin var det bara 12 procent som fortsatte missbruket hemma i USA. Det finns också gott om heroinanvändare som under en period slutar, trots fysiska symptom, eftersom samma rus kräver större och större dos. Detta för att sedan återuppta vanan med lägre dos till lägre kostnad.

Att det finns någon kemisk egenskap eller liknande hos en drog som framkallar beroende kan alltså avfärdas, likaså att självbestämmandet försvinner. Detta inte sagt för att negligera det helvete ett missbruk så ofta innebär, eller för att påstå att droger är ofarliga, det är de absolut inte, utan för att peka på att denna baksida gäller en liten minoritet och att även för den som är beroende av starka substanser som heroin är det vanliga både att utöva något slags kontroll över bruket och att sedermera välja att sluta.

Jacob Sullum pekar också på att tankegången om individens förlorade frihet har sina historiska rötter i diverse religiösa traditioners avståndstagande från alla slags vanebildande substanser och nöjen, från alkohol och kaffe till spel. Det var också kring alkohol som uppfattningen spreds om att denna drog i sig skulle vara beroendeframkallande, långt innan andra droger, än mindre spelande, sex och ätande, kom att ses på detta sätt.

Det sätter saker i sitt perspektiv. Ola Carlsons och Sydsvenskans ideologiska rötter är väckelsepastorernas moralistiska och förbudsivrande kamp mot dansbaneeländen, alkohol, droger och spel, inte den liberala traditionen av individuell suveränitet och fria marknader.