The worrying kind

I DN Kultur idag är Lars Linder ett intressant resonemang på spåren. Han menar att precis som höger och vänster delat befolkningen förr, kommer framtidens skillnad att gå mellan ”de oroliga och systemkritiska som tror att livsstil och produktion kan och måste anpassas efter vad planeten tål” och ”de lugnt systemtroende som vill se fortsatt storskalig tillväxt med teknikens hjälp”. Att Linder själv tillhör de ”oroliga” idag precis som då det gällde kärnkraften framgår kanske redan av definitionerna.

Jag tror som Linder att detta är en relevant åtskillnad, förvisso en som alltid haft betydelse. Däremot skulle jag hävda att det är ”de oroligas” position som är den bekvämt tillbakalutade. I grunden handlar det om hur man ser på problem. De oroliga skapar hela sin identitet genom att vara ”engagerade” i vissa problemställningar, som de gärna förstorar till magnifika hot mot hela vår existens för att därigenom definiera den. De andra är mer inriktade på att problem går att lösa, även om de inte alltid själva och i nuläget vet exakt hur (det ligger i ett problems natur att det inte är löst ännu).

För den orolige är inga utkast till lösningar garanti nog, och utifrån den Linderska måttstocken om ”en bekymmersfri tillvaro” lär det nog så förbli. Notera att detta är en bekväm position från vilken man kan idka behagligt skepticistiskt krypskytte, gärna med moralistiska brösttoner, mot alla som försöker ”förneka” eller ”förminska” favoritproblemet genom att göra det hanterbart, eller sätta det i proportion till annat i livet.

Det finns inget som säger att de som bekymrar sig mest över ett problem (eller om att göra det så stort som möjligt) nödvändigtvis är närmast dess lösning. Tvärtom, inget tycks oroa de oroade så mycket som någon som ger sig på att hitta fungerande sätt att hantera deras favoritproblem. Så motarbetades och avfärdades exempelvis den gröna revolutionens upphovsman Norman Borlaug – som uppskattningsvis räddat livet på omkring en miljard människor med sina nydanande odlingsprocesser – av ”miljövänner” som investerat åtskilliga år, böcker och föredrag åt att bekymra sig om den kommande matbristen och klura på avancerade politiska ransoneringsplaner.

Så avfärdar Lindström själv Björn Lomborg som pekat på att problemet med uppvärmningen i storstäder enkelt kan åtgärdas med ljusa färger och skuggade områden, snarare än med en kostsam och allmän reduktion av koldioxidutsläpp. Denna enkla åtgärd mot ett konkret problem löser inte alla problem, vilket räcker för att Lindström ska förlöjliga Lomborgs förslag som en universallösning på följderna av global uppvärmning (vilket Lomborg naturligtvis aldrig förespeglat att det skulle vara). Så tillbakalutat och bekvämt kan de oroade ha det i hotbildens skugga.

Den fulländade skepticistiska pösmunkstaktiken tillämpas på samma sida av Linders kollega Stefan Jonsson (ej på nätet). Ställd inför den mängd konkreta exempel på att tillväxt och ekonomisk frihet är bra sätt att hantera miljöproblem, som Johan Norberg bjöd på i Expressen igår, väljer Jonsson att inte ta sig an ett enda. Istället vevar han sitt invektivpositiv till ett gnölande över att Norberg är säker på sin sak, vilket i sig skulle vara nog bevis om att Norberg inte ens är värd att bemöta (ett grepp jag tidigare benämnt Rosenbergs käpphäst, och som verkar vara populärt på DN).

En mer tillbakalutad och bekväm position än att meningsmotståndare har fel för att de hävdar sig ha rätt, och mer så desto fler konkreta exempel och resonemang de anför, är nog svår att förena med ens skenet av att bedriva intellektuell verksamhet.