Till tillitens försvar

Det var natt i Prag 1992 och jag vandrade något överförfriskad genom staden med två bekanta. Då blev de säkert nedslagna! tänker du kanske nu, men så var det inte alls. På en bakgata såg vi däremot en skåpbil som sålde CD-skivor från flaket och den öppna bakdörren. Eftersom vi diskuterat filmen ”A clockwork orange” och jag dessutom hade pengar på fickan gick jag fram och tittade efter Beethovens nionde symfoni. Då blev han säkert rånad! tänker du kanske nu, men så var det inte alls.

Just den skivan hade de dock inte, men den vänlige affärsmannen med skåpbilen föreslog att han skulle beställa den åt mig. Att jag bodde i Sverige skulle inte vara något problem försäkrade han, tog min adress och en rimlig summa för skiva och porto. Där blev han väl ändå blåst på pengarna! tänker du kanske nu, och det gjorde nog jag också. I vilket fall som helst hade jag glömt av hela saken när det två månader senare dyker upp en avi om att jag kunde hämta skivan på posten. Skivförsäljaren på bakgatan i Prag hade levt upp till sin del av affärstransaktionen, och för alltid gett mig en hoppfull bild av sitt land.

Kanske är det för att löpsedlarna skriar om våld, mord och otrygghet, kanske för att jag läser Frank Furedis bok The Culture of Fear om hur tilliten urholkas med konsekvens att alla typer av risktagande, entreprenörskap och äventyr ifrågasätts som farligt och dumdristigt, men jag känner att jag måste dela med mig av denna och andra erfarenheter av att människor är vänliga, artiga, ärliga och tillmötesgående, inte sällan långt över förväntan.

När jag tappat plånbok, glasögon eller väska har de återlämnats till polisen av folk som inte ens velat ha hittelön och under min pappaledighet med två barn har jag alltid fått hjälp med barnvagnen i kollektivtrafiken. Jag lämnade min förra cykel, förvisso något ankommen, olåst vart jag än ställde den i över ett år utan att den någonsin blev stulen. Och när jag och en annan bekant sommaren 1993 kastade oss nakna ut i vattnet vid en estnisk strand, medan våra kläder med pass och full reskassa var kvar på stranden ihop med de två tjejer vi träffat samma kväll, hände inget värre än att vissa delar av vår anatomi krympte i kylan.

Jag tror inte att jag är unik, eller att jag haft särskild tur som generellt mött ärliga och trevliga människor. Tvärtom är jag övertygad om att detta är det normala, det väntade och vad vi borde utgå ifrån tills motsatsen i enskilda undantagsfall är bevisad. Åtminstone så länge vi inte låter farhågorna om det värsta som skulle kunna hända förpesta hur vi bemöter varandra.