Vad är det som hänt med Peter Wolodarski?

Rätta mig om jag börjar bli gammal, men jag minns DN:s Peter Wolodarski som en vass och analytisk ledarskribent. Han skrev bland annat under eurovalåret 2003 ett antal lysande artiklar som kritiserade föreställningen om politiken som en stabiliserande kraft i ekonomin.

Svart måndag för ja-sidan handlade om själva principfrågan om politiker kan styra konjunkturen med efterfrågepolitik:

”Politiker ska styra konjunkturen, säger någon. Det har vi prövat förut. Riksdagen ska pumpa in pengar i krisbranscher, säger en annan. Men också det har vi erfarenhet av.
Dan Andersson tycks vilja att arbetsgivaravgifterna ska svänga med förändringar i efterfrågan, men det är gammalt 1960-talstänkande som påminner om vad Sverige testade under några decennier. Borde inte resultatet från det experimentet vara avskräckande nog?
Vi trodde det, men uppenbarligen råder fortfarande inte enighet om vem det är som har bäst information – medborgarna eller politikerna – för att fatta kloka beslut. Nedläggningar och uppsägningar i Kalix, Luleå och Falun ska tydligen motas från Stockholm, inte genom att de som blir uppsagda finner ett nytt arbete; kanske genom att flytta. De som i demagogiskt syfte kallar flexibilitet och rörlighet för otrygghet väljer att bortse från fördelarna med en dynamisk ekonomi som växer och anpassar sig.”

Utan hänsyn till omröstningsstrategi sågade Wolodarski samma år förslagen om buffertfonder sönder och samman ihop med deras borgerliga medlöpare:

”Folkpartiet säger ju ja till att överskottsmålet i de offentliga finanserna höjs. Och i ett aktuellt strategidokument utesluter man inte en så kallad ”stabilitetsreserv”, utan talar i god keynesiansk anda om en aktiv finanspolitik för att parera konjunkturnedgångar.
Denna undfallenhet beror delvis på en annan bedömning av skadan med att låta staten samla ännu mer i ladorna, delvis på att det finns en hård kärna av folkpartister (även kända som Hamilton/Munkhammarliberalerna) som är så förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem.”

Det var då, och det känns länge sedan. Nu har Wolodarski i tre raka söndagsledare pläderat för precis allt han tidigare var emot, i global och gigantisk skala. Plötsligt tror Wolodarski att politikerna kan stimulera ekonomin genom att göra av med pengar som folk inte har, trots att alla bailouts knappast hjälpt USA, varken nu eller tidigare. Att politiska ledare kan förutse och mota konjunkturnedgångar, vilket de aldrig gjort och det visste Wolodarski 2003 så varför har han glömt det nu? (Dessutom vet vi att makthavarna inte har mycket till susning om vad de håller på med.) Att det är en god tanke att pumpa in statliga pengar i kommunala budgetar, liksom till stater med dålig ekonomi. Knappast den dynamiska sektor som skapar framtidens tillväxt. Ja Wolodarski menar rentav att EU vore en bra aktör för att samordna mer spenderande, trots att både jordbruks- och regionalpolitik är massiva empiriska exempel på motsatsen.

Dessa intellektuella kullerbyttor kryddas med mästrande pekoralretorik om ”det politiska ledarskapets timme” och att ”de avgörande besluten måste fattas nu”, en högspenderande överstat motiveras till och med med dumdryg defaitism (”Förr eller senare kommer krisen att tvinga fram ordentliga motåtgärder och en rejäl EU-budget, men värdefull tid har då gått förlorad.”).

Det håller inte, vare sig intellektuellt eller stilistiskt. Vi som vet vad Wolodarski är kapabel till kan inte annat än undra vad som har hänt.