Vad vetenskapen säger

Sanna Rayman gör en viktig poäng i sin ledarkommentar apropå tidningarnas larm om ett eventuellt samband mellan prostatacancer och ungdomsonani (som alltså gått åt båda hållen bara på 2000-talet). Sanna skriver: ”För oss kvinnor behövs inga fler studier – kopplingen mellan sex och livmodercancer är dessvärre redan ett färdigkonstaterat faktum. Men inte ens det hindrar oss.”

Bara för att vetenskapen konstaterat ett samband, en förhöjd risk för sjukdom vid något beteende, så är det inte fastslaget hur vi ska bete oss. Livet är så mycket mer än att undvika varje liten risk. Det står var och en fritt att bedöma och strunta i sådana samband och fortsätta med vad man vill göra, i de flesta fall är det rentav vad man bör göra. Vi har sex primärt av andra skäl än hälsoskäl, och så bör det förbli.

Sociologen Frank Furedi har mera generellt konstaterat att experimenterande “vetenskap” allt oftare ersätts av uttrycket ”vetenskapen”, en auktoritet som har mer likheter med forna tiders religiösa och moraliska dogmer än med försöken att begripliggöra en komplex verklighet:

”idag verkar det ofta som om vetenskaplig auktoritet är på väg att ersätta religiös och moralisk auktoritet, och i denna process förvandlas till en dogm. … Vetenskapliga studier används flitigt för att instruera folk i relationer och familjeliv, vilken mat de ska äta, hur mycket alkohol de ska dricka, hur ofta de kan vistas barhudade i solen och till och med hur de borde ha sex. I stort sett varje del av livet diskuteras i vetenskapliga termer, och rättfärdigas med hänvisning till en studie eller med hänvisning till experternas utlåtanden.”

Ibland, som i den ovan citerade studien, är resultaten av sådan nonsenskaraktär och sambanden så oklara – ibland rentav på ens egen sida som den konstaterade hälsovinsten av att dricka relativt helnykterhet – att man glömmer att skärskåda denna grundläggande felanvändning av vetenskaplig auktoritet.