Välfärdsstaten utmanad

Välfärdsstaten, att staten ger sken av att tillhandahålla oumbärliga tjänster genom att ta ifrån oss våra pengar och tillhandahålla vårdköer, förfallna skolor och bidrag till röststarka grupper, har i många västerländska samhällen fått närmast mytiska egenskaper som det högsta av godhet och förnuft.

Få tänker idag på att vi exempelvis fick ungdomspolitik med bidrag till ungdomsorganisationer för att moralpaniker till varje pris ville hålla ungdomen borta från dansbanor och biografer, eller att den korporativistiska kulturpolitiken byggdes efter förlaga från Mussolini.

För några år sedan kom en utomordentlig bok med titeln The welfare state we’re in av James Bartholomew, som stack hål på de flesta myterna rörande den brittiska välfärdsstatens förträfflighet. Bartholomew visade med ambitiöst källmaterial hur välfärdsstaten på område eller område faktiskt försämrat möjligheter, trygghet och välfärd, som mest för de fattigaste. Inte bara jämfört med en tänkt situation där dagens välstånd används klokare, utan förvånansvärt ofta även jämfört med situationen före välfärdsstatens framväxt. (Läs mer här).

Nu har det kommit en ny bok som på en liknande men mer generellt sätt utmanar välfärdsstaten. Daniel Shapiro har helt enkelt tagit reda på hur välfärdsstatens institutioner faktiskt lever upp till de föregivna principerna bakom välfärdsstaten – positiva rättigheter, fördelning, kommunitära ideal – och kommit fram till att fria marknader i de flesta fall tjänar även dessa mål bättre än välfärdsstaten. Is the welfare state justified? heter hans bok på Cambridge University Press.