Välkommen till helvetet

I dessa tider när alla fått dille på att ”förnyas”, undrar jag om man inte skulle kunna intressera kyrkan för en uppdaterad version av skärselden, Helvetet 2.0 så att säga. Sträckbänkar, gissel, eld och svavel är inte längre del av de vardagsupplevelser i vilket allt synes ha sin utgångspunkt.

Nä, jag säger bara dagislämning. Inget kan som trögheten där i hallen innan man ska ge sig iväg en gråslaskig morgon åskådliggöra evigheten: Var är tröjan? Var är vanten? Varför har du tagit av dig vanten? Var är min mössa? Akta soppåsen. Var är mina vantar? Nej, gå inte ut innan vi är klara. Visst ja, du skulle kammas. Var är skorna? Här är overallen, var är dina fötter? Nu måste vi gå. Du luktar väl inte? Nej, ta inte av dig strumporna. Var är mössan? Var är vantarna? Var är bajspåsen? Visst ja, ni måste ha reservkläder, var är reservvantarna? Skrik inte i trappen. Fick du någon medicin? Nej, ta inte av dig vantarna, var har du lagt dem? Nu måste vi gå. Var är mina nycklar? Var i helvetes alla jävlar är mina nycklar? Neeej, kan du inte ta efter när jag säger vante istället, snälla söta rara?

Dagens segaste. Kallt, går tillbaka in för att hämta min mössa. Letar 2 min. Hittar mössan. Var är nu handskarna som jag hade på mig när jag gick in? Tio långsamma och vokabulärt explicita minuter senare hittar jag dem, i en hatt på hatthyllan. Fråga mig inte hur de kom dit.