Vänstern och yttrandefriheten

Via Sakine och Lars Vilks hittar jag till två intressanta norska debattinlägg. Dagfinn Nordbø skrev för ett tag sedan en satirisk krönika där han kopplar religiös tro till den auktoritära vänsterns tro på det perfekt planerade samhället, exemplifierat med Trond Ali Lindstad som gått från marxist-leninist till muslim. Nordbø ställer mot detta en antiauktoritär och anarkistisk vänster som ifrågasätter dogmer. Han kritiserar bland annat begreppet ”islamofobi” som den smutskastning det är, och hånar den vänster som alltid ger sina sympatier till ett förmodat ”offer”. Denna hädiska artikel blev för mycket för tidningen Klassekampen, som sagt upp Nordbø som krönikör.

En företrädare för precis den vänster som Nordbø kritiserar får däremot stort utrymme i samma organ. Dag Solstad kritiserar yttrandefriheten, som han menar inte får användas i andra syften än de av Solstad godkända. Att yttrandefrihet skulle tillkomma kommersiella aktörer eller ”för att öka maktskillnader” (återigen denna ”offret har alltid rätt”-inställning) kommer inte på fråga. Inte heller får man karikera religiösa föreställningar, åtminstone inte muslimska. Bloggosfären är naturligtvis ett otyg, särskilt som den behagat sprida kritiska synpunkter på herr Solstad själv.

Lite censur har för övrigt inte skadat någon, menar Solstad. Litteraturen har överlevt ändå. Smaka på den halsbrytande logiken i följade citat: ”Makten har inte lyckats förstöra ett enda betydande verk. I varje fall inte som vi vet om.” Jo, det står faktiskt så. Och sant är ju att verk från de författare vars böcker förstörts eller som fängslats eller tystnat av rädsla för repressalier inte kan bedömas av eftervärlden.

Solstad säger även, vilket återkopplar till Nordbøs tes, att hans kritik av yttrandefriheten lika gärna hade kunnat framföras av en värdekonservativ. Det kanske stämmer. ”Censur är ett bra och viktigt instrument för att forma ett gott samhälle.” skrev Roland Poirer Martinsson för några år sedan under rubriken ”Inför mer censur i Sverige” (min replik).

Nu väntar vi med spänning på om även Klassekampens svenska medarbetare Ali Esbati ska sälla sig till de öppenhjärtiga censurvännerna. Eller är anledningen till att han inte tagit upp debatten på sin blogg att han faktiskt skäms en smula över tidningens linje?